100-åringen, spanaren & cykeltjuven

 
 Jag har inte tid. Fast jag ändå på något vis har all tid i världen. Skillnaden på att ha tid & tid, handlar mest om hur man spenderar den. Tid har ju alla. Förr hade jag exempelvis väldigt mycket tid till att röka Malborough light på min extremt pyttiga balkong på Kyrkogatan i Lund. Det känns i efterhand som att man hade ganska mycket tid, när man kunde sitta där i sällskap av sig själv och röka cigarett efter cigarett utan att någon annan behövde en. Ett litet, litet cafébord med två stolar var precis vad som fick plats på balkongen. Men då fick jag själv avvara någon kroppsdel, oftast benen, som fick stanna kvar inne i vargsrummet medan resten av mitt jag satt på balkongen. Ibland, när kontrasterna av solbrännan blivit för stor var det huvudet som fick stanna inne i vardagsrummet en stund, vilandes över tröskeln. Jag hade en 100-årig granne på den tiden. Tämligen praktiskt om man, som jag, arbetade skift och varken hade en vettig musiksmak eller dygnsrytm. Jag såg henne väldigt sällan, vi pratade oftast genom planket på balkongerna. Jag minns att jag undrade om hon också befann sig delvis inne i sitt vardagsrum, eller om hon förstod att hon ibland höll en full konveration riktad åt mina bleka "vardagsrumsfötter".
 
En dag när tre fjärdedelar av min kropp satt på balkongen och rökte Malborough med gott mod dök en man upp. Mannen, som hade rakat huvud, urtvättad t-shirt och jeansväst kvalade direkt in i fördomsfacket för cykeltjuvar (alla vet vi att hårlösa västbeklädda män omöjligt kan ha ett dagjobb). Jag vill gärna hävda att min kommande insats handlade om väl utvecklat civilkurage i kombination med spontan grannsamverkan men mest av allt rörde det sig om min dåliga ekonomi och min cykel som enda färdmedel. När mannen gick där, fram och tillbaka utanför min balkong, redo att vilken sekund som helst fullbodra sitt brott samlade jag ihop mina kroppsdelar och mitt mod och utbrast: Har du något ÄRENDE hos CYKLARNA? (det lät inte alls så utanför munnen som inne i huvudet). Mannen tittade upp mot min balkong och att döma av hans blick hade han inte väntat sig något sällskap. Han hälsade dock och sa att han bara tittade runt lite. Jaja, direkt från missänkt till skäligen misstänkt gubbe lilla, tänkte jag och tuffade till mig ytterligare:JAHA men har du inte en cykel som är din här så förstår jag faktiskt inte vad det finns att titta på? Mannen såg något mer besvärad ut än tidigare men jag tyckte mig även se något roat över hans ansiktruttyck. Kanske gladde han sig åt att jag la min näsa i blöt och tänkte nu avrätta mig som den yrkeskriminella han var?  Jaha vi har inte träffats innan? Jag heter Anders, det är jag som äger fastigheten! Jag ser bara över möjligheterna av att bygga ut cykelställena, då ni visst hade ett önskemål om det! 
 
Jahaja. Fastgihetsägaren. Min hyresvärd. Han jag skulle svara till när min 100 åriga granne byttes ut mot någon mer hörande (att en 100 årings död befinner sig strax runt hörnet är ofrånkomligt). Han hade jag precis utövat årets karatekränkning på, Jag tackade för mig och backade in samma väg som jag kom ut. Jag träffade aldrig Anders igen. och vet än idag inte hur det gick för hans utbyggnadsplaner. "döm inte hunden efter håren" skulle också kunna heta: döm inte en simpel man i väst, om du själv ligger på ett balkong golv och röker en årsförbrukning av cigaretter (det finns ingen som tror att du har ett jobb du heller).
 
Idag har jag spenderat samma tid som jag hade då, dock har den spenderats i egen trädgård och med förmånen att ha hela kroppen utomhus samtidigt. Tiden har i sin helhet gått åt att passa upp små mini royaliteter som krävt lika mycket uppmärksamhet nu som min balkongspaning då. Och när jag spankulerat längst med Trelleborgs gator, i nedkräkta kläder & mahognyfärgat hår (mer om det en annan dag) är jag övertygad om att ingen balkongspanande människa någonsin skulle kunna tro, att jag faktiskt har ett jobb.
 
 
 
 Bild stulen från google.

Varning för kryappen & ofredande.

Kryappen- vilken grej! Jag vill dock höja ett varningens finger, det kan ske missöden. Här är ett par punkter att ta i beaktning före användning:

  • Mötet med läkaren sker över videosamtal. Detta innebär alltså att ni ser varandra, trots att du befinner dig i ditt hem & läkaren på sitt läkarställe. Var det nu kan tänkas vara.
  • Är det ditt barns ögoninflammation du söker för (exempelvis) kan det hända att du behöver vinkla kameran enligt läkarens direktiv, för att få en bättre bild. 
  • Har du ett barn till, som du ammar, bör du göra en klädkoll innan videosamtal och inte efter. Så att du inte tar fram ditt allvarligaste jag - med en till naveln uppknäppt skjorta. 


Said: minns du den kryappen-pedofilen? Här blir det ju lite tvärt om...! 

Kapitel 2- underbart jävla promenadväder.

Solens strålar hade äntligen nått den lilla staden och hon kände genast att humöret skiftade från vemodigt självömkande till hoppfullt och något mer nyanserat. När solen är framme kan man nämligen med enkelhet ta ut barnen, vilket i sin tur möjligen kan generera i sinnesfrid*. Ett adjektiv hon hade hört andra mammor tala om. Hon hade även hört rykten om att vissa mammor besökte det stora utomhus flera gånger per dag, oavsett väder. Säkert samma mammor som frenetiskt läser på baksidan av förpackningar, undviker palmolja och klickar "ledsna gubbar" på Facebook när någon i det offentliga erkänner att de använder våtservetter vid blöjbyten och inte hemmagjorda ekologiska tvättlappar. Dessa mammor har en säkrad plats i helvetet, tänkte hon för sig själv. För hade den heliga Bibeln kommit ut idag, hade den definitivt uppdaterats med ett budord om rätt in i skärselden för präktiga skrytmorsor. 
 
Dagarna hade hon under senaste veckorna räknat ner. Inte på ett sådant vis som Ann-Christin räknar ner dagarna till PRO:s årliga bussresa till Las Palmas, utan mer som Bogdan räknar ner dagarna till mötet i industrihamnen.För varje dag som närmade sig tilltog ångesten över den troliga döden som skulle inträda. Dagen då hennes sambo skulle återgå till arbetet och hon skulle ta hand om två barn- helt ensam. Och nu var dagen kommen. Och solen med denna. 
 
Promenaden bar till svärmor, ett hyfsat säkert kort för en förstagångsensammare. Där kan man i bästa fall vänta sig både mat och ett eller annat avlastande blöjbyte. När man har en veckorsgammal bebis och en 1,5 åring är sömnfördelningen man hoppas på som följer: bebis sover, 1,5 åring sover inte. Och givetvis skedde raka motsatsen. Promenaden resulterade i alldeles för lite spankulerande och alldeles för mycket sövning/väckning. Hormonsvetten gjorde henne genast sällskap, liksom alla livets samlade katastroftankar. Det är nämligen så att barn har en tendens att ta fram det absolut sköraste hos den människan som förväntas stå för deras säkerhet. Och nu var dem två mot en. 
 
KABOM, det är den närmaste ljudefffekt till att beskriva ett barn som tar till störtloppsmetoden ned för en trappa. Av alla katastroftankar som nått henne under promenader var märkligt nog trappdykning inte en av dem. I ett obevakat ögonblick hade hennes son sprungit upp några trappsteg för att sedan prova på "vuxengång" nedför. Hon bestämde sig för att dagens äventyr borde avrundas ungefär där, innan fler skador inträffade. 
 
Vid läggdags summerade hon dagens vinst och förlust enligt följande:
 
  • Trappfall - sonen blev två skrapsår rikare och hon 100 000 hjärtslag fattigare 
  • Långpromenad- 2394 kalorier ut (stressrelaterade ej motionsrelaterade) och 9000 kalorier in i form av tröstätande.
  • Leksaksdöd- Mr potatishuvud fick en brutal öronbehandling i ett obevakat ögonblick. Dock fick sonen ett tillskott bland leksakerna i form av såg och hammare. I plast.
  • Sinnesfrid uppstod mellan hus 34 och 68 på gatan där hon bodde,  i de 7 minuter rätt barn sov och rätt barn var vaket. Resterande 50 minuter genererade i total själanöd.
Det var inte svårt att se att dagen genererat i minus på livskontot. Hon bestämde sig där och då för att vänta med att beesöka det stora utomhus ett tag till. Kanske den dagen barnen fyllt 18 och på så vis ansvarar för sitt eget välmående. Och inte ett steg ska hon ta, innan hon läst det finstilta på försäkringen. 
 
 
 
 / Karin Wikström 
 
 
PS1.Glöm inte att kicka gilla om ni gillar läsningen! 💓
PS2 *Sinnesro: frid lugn, stiltje att känna inre frid.