Operation, dödsstädning & attitydproblematik.

 
Nu är vi åter hemma igen efter över ett dygn på Centralsjukhuset i Kristianstad, där Melker har opererat bort sina halsmandlar och polyper. Vi är hemma och tröstar oss i famnen av isglass och morfinpreparat, en kombination som levererar ömsom utbrott ömsom dans (förtydligande: hos barnet! mamman får ej smaka vare sig glass eller morfin). 
 
Jag får ofta höra att jag är en tämligen "cool" person. Folk tänker att jag tar allting med ro, bara för att jag har förmågan att skämta om det mesta, samtidigt som jag har södra Sveriges mest morbida humor. Detta är dock en illusion. När det kommer till mina barn och någonting mer alvarligt tar plats så är jag en panikåsna av högsta rang. Jag blir dock totalt personlighetsförändrad och går från extrovärt till introvärt inom loppet av sekunder. För den som känner mig finns det dock en rad med tydliga tecken
 
  • Dödsstädning-  När min kropp går in i nödläge förbereder den sig per automatik för döden. I förlängningen innebär detta att jag måste städa. Rum för rum måste ses över för att säkeställa att bostaden är i skick att ses över av nära anhörig efter att dödsbeskedet lämnats. Smutstvätt, inkassofakturor och dammråttor måste elimineras. Garderoben som oftast ser ut som den blivit magsjuk och spytt ut alla kläder blir organiserad. Ugnen rengjord. Avloppet rensat. Allt för att pappas höga blodtryck ska skonas! Klart din dotter levde sitt liv i ordning och reda. Hon skulle aldrig förvara choklad, udda strumpor och VHS filmer från 93 i samma skåp. Hon är ju vuxen.
  • Dödshandling -Jag är ingen människa som kommer lämna efter mig något arv. Vid maximal stress tömmer jag nämligen alla hemmets gemensamma besparingar (spargrisar inkluderade) på (vad som i stunden känns som) nödvändig spontanshopping. Lampan jag alltid velat ha. Godiset som trivs i min mage. Prenumeration på svensk damtidning. Hela Ica Maxis lager av kallrökt lax. En helikopter.
  • Dödsattityd - Jag har tämligen lång stubin i mitt vanliga jag. Är jag riktigt stressad har jag en personlighet lika charmig som en påse hundbajs. Noll på charmskalan med andra ord. Det kan se ut såhär
Said: vill du ha kaffe?
tystnad
Said: Karin, vill du ha kaffe?
tystnad
Said: Kaa..
Jag. ALLTSÅ NÄR DU ANVÄNDER MITT NAMN BLIR JAG LEDSEN! varför använder du mitt NAMN? är du ARG? är du SUR? Varför kallar du mig inget finare? alla andra män kallar deras respektive för massa fina saker du kallar mig för KARIN?!
Said: Men alltså...
Jag: SKRIK INTE PÅ MIG! varför höjer du rösten? vill du verkligen starta ett bråk om lite KAFFE?
Said: Jag tänkte bara att..
Jag: DU tänkte? allt handlar faktiskt inte om dig! mina behov då? JAG? har du tänkt på resten av familjen kanske?
Said häller upp en kopp kaffe till sig själv
Jag: Ja ett levande jävla exempel. Har du ens FRÅGAT mig om JAG vill ha kaffe? Jävla PISSEGO!
 
 
Intresserade av att leva med mig? skicka PM för att avlösa Said. Ni kanske kan förstå att vi som familj är ganska glada att operationen är över och framför allt att allt gick väl. Han är en riktigt tuffing, min älskade Melker. Nu har vi varit hemma i en dag och huset har återgått till sitt kaos, inköp har börjat returneras (bland annat rosa glitterskor från H&M) och relationen börjar återfå sin glädje och tillit. Nu ska vi bara ta det lungt och återhämta oss tillsammans. Utan glassrestriktioner. Dansandes på morfin (& på dammråttorna).
 
Världens bästa Melker.
 
/ Karin Wikström
 
PS1. Man KAN faktiskt bara ge någon en kaffe. Man behöver inte alltid fråga. Eller använda någons namn.
PS2. Mer om min tveksamma förmåga att förbereda stora händelser, i nästa blogginlägg! håll koll! 
PS3. Gillaknappen, ni vet.
 

Kommentera inlägget här :