Kapitel 4- underbar jävla sovmorgon.

 
Solens strålar genom gliporna i gardinerna, kaffelukten som tränger in i näsborrarna, tårna utanför täcket -söndagsmorgon och hennes sovmorgon.
 
- NEJ, INTE MAMMAS (?) KRUKA! hennes mans röst skar genom väggarna och sekunden efter ljöd ett stort kras från nedanvåningen. Tystnaden efter den typen av kras kan närmast liknas vid den som råder när ens man frågar svärfar om han behöver hjälp att backa ut bilen. Och begravningscermonier. Klarvaken låg hon och lyssnade på cirkusen som tycktes äga rum på nedanvåningen och hennes man som agerade direktör efter bästa förmåga. Aldrig hade en sovmorgon haft så stor brist på just sömn som hennes. Kanske var det bara just en morgon. Ordet sova var ett onödigt verb. 
 
Att hennes man skrek och använde svordomar  i barnens närvaro visste hon inte skulle leda till en medalj i årets föräldragala direkt. Men hon visste också att det skulle vara just den detaljen som räddar dem båda den dagen kriget mot utomjordingarna går av stapeln. De föräldrar som lyckas att aldrig skrika på sina barn kommer direkt att avslöjas. Poff så spricker människoskalet och ödlan kryper fram. Till den dagen skulle hon ha förstående för de föräldrar som ibland tappar tålamodet. Den dagen, när deras brun utan sol börjar flagnar, origamin faller i golvet och tentaklerna kryper fram ska hon stå där och säga "vad var det jag sa". Sen tar dem över jorden medan hon fortsätter skrika på sina barn.
 
Själv hade hon absolut mer träning i avdelning "inte skrika på barnen". Det får man liksom med tiden som mammaledig. Kanske för att man har en viss dos arg röst tilldelad vid födseln och att den sen används upp första månaden som tvåbarnsförälder? Eller att man lär sig att inte värdera en kruka, en arm, eller ett antikt kineiskst arvegods speciellt högt. -Jaha där åkte gammelfarmors Gustavberg i golvet.. men alla familjemedlemmar har god syresättning?
 
Hon sov räv. Tänkte inte komma sin man till undsättning på en bra stund. Sålänge alla skrek betydde det åtminstonde att luftvägarna var fria och att ingen (vuxen man) i hushållet drabbats av en stroke eller annat tillstånd som skulle förhindra fortsatt omhändertagande av barnen. Hon hade blivit tämligen bra på att låtsas sedan barnen kom in i hennes liv. Låtsas amma (väldigt effektivt för att köpa sig en stunds vila) låtsas sova eller låtsas se bekymrad ut när hon scrolla igenom instagramgflöde, för att kunna hävda viktig telefosyssla. Häromdagen på Ikea tog hon sina lögner så långt att hon i kön till kiosen både vitt och brett spred sitt medhåll rörande "barn som skriker på det viset borde inte få glass.. är föräldrar så slappa i sin uppfostran?"  För jävligt sa hon och gestikulerade till sin man att gå till utgången. Givetvis var det hennes barn som skrek. Givetvis var det hon som tänkte tysta med glass. 
 
En få förunnad tystnad la sig över huset. Barnen och mannen hade lämnat och hon insåg att hon aldrig skulle kunna somna om. Hon lämnade sängen och gick ner på nedervåningen. Där kunde hon konstatera att kriget mot utomjordingarna hon tidigare funderat kring troligtvis tagit avstamp. Alternativt ett tredje världskrig. Lite kallt kaffe i muggen, av ren vana, lite lego under foten, lite skrik och lite svordomar. Trötta ögon och familjen var åter på intåg. Hennes familj, hennes kaos. Vackert ändå, med (sov)morgon. Hon tittade på klockan, som slog 07.48.
 
ur verkligheten. 
 
 
/ Karin Wikström
 
PS. Glöm ej att klicka gilla om ni gillar inlägget- så vet jag vad ni gillar att läsa!
PS2. Det är väl för fan inte hennes kruka?
 
 
 
 



Kommentera inlägget här :