Generation SKAM.

 
När jag tänker tillbaka på min barndom, alltså på den tiden jag var barn i en familj och inte den vuxna ansvarsfulla* har jag oftast en bild av en välstrukturerad moder och fader-  en äkta familj. Min familj idag kan ibland kännas som en lek. Den som fortfarande vet bäst är ju MIN mamma och pappa- inte jag. Jag minns  hur jag som barn kunde peka på något för mig helt okänt objekt,  mitt ute den stora välden, fråga -vad är det och genast få ett utförligt svar, innehållandes både datum och svåra ord. Ni i efterhand förstår jag förvisso att det troligtvis handlade om min okunskap och hur liten man var för världen snarare än deras expertis. 
 
Kan tänka mig att dialogen i verkligheten såg ut ungefär såhär:
-Pappa vad är det? (pekar på en enorm byggnad, mitt ute i den stora världen)
-Jo, förstår du Karin, det där är SPARBANKEN! Där finns en massa pengar. 
-WOW! 
 
Oavsett är jag tacksam att det idag finns google. Den dagen Melker kommer hem och vill att jag förklarar kretsloppet för honom kommer jag definitiv ta ett toabesök med telefonen, för att sedan komma ut och rita färgglada mindmaps -helt i enighet med föräldrarollen. Direkt hämtat från google.
 
Nu inför Melkers operation, som jag skrev om i tidgare inlägg, fanns det en del att planera inom ramarna för föräldraskapet. Vi fick nämligen bara sova en förälder på sjukhuset- och Edith ammar ju fortfarande (3843 gånger) på natten. Jag och Edith fick därför ta in på hotell (Melker opererades i Kristianstad, vilket ligger cirka 2 timmars bilresa från oss). Och där kommer vi rakt in på ämnet KRISTIANSTAD. 
 
Efter en hel dag på sjukhuset var det dags för mig och Edith att åka till hotellet, som jag hade bokat. Jag slog in adressen i GPS:en- så redo för ett hotellrum en dusch och en säng. Problemet var dock att GPS:en sa KÖR 60 MIL TILL KRISTIANSAAAAAND, NORGE. 
 
Nej. 
 
Jag hade alltså, som den låtsasmamma jag är, bokat ett hotell i fel. jävla. land. Besvikelsen över min egen personlighet lät sig inte vänta. Jag bröt ihop i ett icke så vackert stortjut där jag i dimman av mina tårar och sörlandet av mitt snor bestämde mig för att ta kontroll över situationen- och få tillbaka pengarna jag betalat för rummet. Om det så var det sista jag gjorde (alla vet att man med föräldrapenning inte gärna bor på ett hotell till priset av två- och sova någonstans behövde jag ju). Let the norska begin (jag vill passa på att tacka serien SKAM för mina norska färdigheter).
 
- Haj det ar jej som ringt fra SVARIGE! JEJ har buuuket ett råm på eder hotell men da inser jej akuratt no, att eret hotejl iche ar i svarige, utan i nörge! Jej tränger att avbuuke denne vistelen. 
 
Och så höll det på i ungefär 40 minuter. Engelska. Svenska. Och SKAM-norksa. Jag pratade troligtvis med hela hotellkedjans personalstab och några därtill, innan de blev så trötta på mig att de bad mig skicka ett mail (på engelska eller svenska) för att få tillbaka mina pengar. Min pappa fick rycka in och boka ett nytt hotell (jag säger ju att jag fortfarande är barn till mina föräldrar) dit vi kunde åka i godan ro (fast jag givetivs körde fel, spillde ner mig ett helt meal från Mc Donalds och såg ut som en akutplacering från socialtjänsten vid incheckning snarare än en ansvarsfull förälder).
 
Jag kan inte låta bli att fundera på om det är såhär för alla? var det även såhär när jag var barnet i familjen? 
Jag kan ju inte låta bli att undra, om allt bara var en fasad från mina föräldrar. Om inte de också hade överkammad ketchup i håret, låtsasnorska i spåkförrådet och skam i hela kroppen. Eller så är dem den sista äkta familjegenerationen. Och vi, vi får tacka gud för google, Norska tv-serier och mutor.
 
 
 
 
 / Karin 
 
PS. *Ansvarsfull - (om person) som man kan lita på; som kan ta på sig ansvar på ett tillfredsställande sätt; som ser till att något blir rätt utfört
PS2. Glöm ej klicka gilla om ni gillar läsningen, så jag vet vad ni vill läsa <3




Operation, dödsstädning & attitydproblematik.

 
Nu är vi åter hemma igen efter över ett dygn på Centralsjukhuset i Kristianstad, där Melker har opererat bort sina halsmandlar och polyper. Vi är hemma och tröstar oss i famnen av isglass och morfinpreparat, en kombination som levererar ömsom utbrott ömsom dans (förtydligande: hos barnet! mamman får ej smaka vare sig glass eller morfin). 
 
Jag får ofta höra att jag är en tämligen "cool" person. Folk tänker att jag tar allting med ro, bara för att jag har förmågan att skämta om det mesta, samtidigt som jag har södra Sveriges mest morbida humor. Detta är dock en illusion. När det kommer till mina barn och någonting mer alvarligt tar plats så är jag en panikåsna av högsta rang. Jag blir dock totalt personlighetsförändrad och går från extrovärt till introvärt inom loppet av sekunder. För den som känner mig finns det dock en rad med tydliga tecken
 
  • Dödsstädning-  När min kropp går in i nödläge förbereder den sig per automatik för döden. I förlängningen innebär detta att jag måste städa. Rum för rum måste ses över för att säkeställa att bostaden är i skick att ses över av nära anhörig efter att dödsbeskedet lämnats. Smutstvätt, inkassofakturor och dammråttor måste elimineras. Garderoben som oftast ser ut som den blivit magsjuk och spytt ut alla kläder blir organiserad. Ugnen rengjord. Avloppet rensat. Allt för att pappas höga blodtryck ska skonas! Klart din dotter levde sitt liv i ordning och reda. Hon skulle aldrig förvara choklad, udda strumpor och VHS filmer från 93 i samma skåp. Hon är ju vuxen.
  • Dödshandling -Jag är ingen människa som kommer lämna efter mig något arv. Vid maximal stress tömmer jag nämligen alla hemmets gemensamma besparingar (spargrisar inkluderade) på (vad som i stunden känns som) nödvändig spontanshopping. Lampan jag alltid velat ha. Godiset som trivs i min mage. Prenumeration på svensk damtidning. Hela Ica Maxis lager av kallrökt lax. En helikopter.
  • Dödsattityd - Jag har tämligen lång stubin i mitt vanliga jag. Är jag riktigt stressad har jag en personlighet lika charmig som en påse hundbajs. Noll på charmskalan med andra ord. Det kan se ut såhär
Said: vill du ha kaffe?
tystnad
Said: Karin, vill du ha kaffe?
tystnad
Said: Kaa..
Jag. ALLTSÅ NÄR DU ANVÄNDER MITT NAMN BLIR JAG LEDSEN! varför använder du mitt NAMN? är du ARG? är du SUR? Varför kallar du mig inget finare? alla andra män kallar deras respektive för massa fina saker du kallar mig för KARIN?!
Said: Men alltså...
Jag: SKRIK INTE PÅ MIG! varför höjer du rösten? vill du verkligen starta ett bråk om lite KAFFE?
Said: Jag tänkte bara att..
Jag: DU tänkte? allt handlar faktiskt inte om dig! mina behov då? JAG? har du tänkt på resten av familjen kanske?
Said häller upp en kopp kaffe till sig själv
Jag: Ja ett levande jävla exempel. Har du ens FRÅGAT mig om JAG vill ha kaffe? Jävla PISSEGO!
 
 
Intresserade av att leva med mig? skicka PM för att avlösa Said. Ni kanske kan förstå att vi som familj är ganska glada att operationen är över och framför allt att allt gick väl. Han är en riktigt tuffing, min älskade Melker. Nu har vi varit hemma i en dag och huset har återgått till sitt kaos, inköp har börjat returneras (bland annat rosa glitterskor från H&M) och relationen börjar återfå sin glädje och tillit. Nu ska vi bara ta det lungt och återhämta oss tillsammans. Utan glassrestriktioner. Dansandes på morfin (& på dammråttorna).
 
Världens bästa Melker.
 
/ Karin Wikström
 
PS1. Man KAN faktiskt bara ge någon en kaffe. Man behöver inte alltid fråga. Eller använda någons namn.
PS2. Mer om min tveksamma förmåga att förbereda stora händelser, i nästa blogginlägg! håll koll! 
PS3. Gillaknappen, ni vet.
 

Kapitel 4- underbar jävla sovmorgon.

 
Solens strålar genom gliporna i gardinerna, kaffelukten som tränger in i näsborrarna, tårna utanför täcket -söndagsmorgon och hennes sovmorgon.
 
- NEJ, INTE MAMMAS (?) KRUKA! hennes mans röst skar genom väggarna och sekunden efter ljöd ett stort kras från nedanvåningen. Tystnaden efter den typen av kras kan närmast liknas vid den som råder när ens man frågar svärfar om han behöver hjälp att backa ut bilen. Och begravningscermonier. Klarvaken låg hon och lyssnade på cirkusen som tycktes äga rum på nedanvåningen och hennes man som agerade direktör efter bästa förmåga. Aldrig hade en sovmorgon haft så stor brist på just sömn som hennes. Kanske var det bara just en morgon. Ordet sova var ett onödigt verb. 
 
Att hennes man skrek och använde svordomar  i barnens närvaro visste hon inte skulle leda till en medalj i årets föräldragala direkt. Men hon visste också att det skulle vara just den detaljen som räddar dem båda den dagen kriget mot utomjordingarna går av stapeln. De föräldrar som lyckas att aldrig skrika på sina barn kommer direkt att avslöjas. Poff så spricker människoskalet och ödlan kryper fram. Till den dagen skulle hon ha förstående för de föräldrar som ibland tappar tålamodet. Den dagen, när deras brun utan sol börjar flagnar, origamin faller i golvet och tentaklerna kryper fram ska hon stå där och säga "vad var det jag sa". Sen tar dem över jorden medan hon fortsätter skrika på sina barn.
 
Själv hade hon absolut mer träning i avdelning "inte skrika på barnen". Det får man liksom med tiden som mammaledig. Kanske för att man har en viss dos arg röst tilldelad vid födseln och att den sen används upp första månaden som tvåbarnsförälder? Eller att man lär sig att inte värdera en kruka, en arm, eller ett antikt kineiskst arvegods speciellt högt. -Jaha där åkte gammelfarmors Gustavberg i golvet.. men alla familjemedlemmar har god syresättning?
 
Hon sov räv. Tänkte inte komma sin man till undsättning på en bra stund. Sålänge alla skrek betydde det åtminstonde att luftvägarna var fria och att ingen (vuxen man) i hushållet drabbats av en stroke eller annat tillstånd som skulle förhindra fortsatt omhändertagande av barnen. Hon hade blivit tämligen bra på att låtsas sedan barnen kom in i hennes liv. Låtsas amma (väldigt effektivt för att köpa sig en stunds vila) låtsas sova eller låtsas se bekymrad ut när hon scrolla igenom instagramgflöde, för att kunna hävda viktig telefosyssla. Häromdagen på Ikea tog hon sina lögner så långt att hon i kön till kiosen både vitt och brett spred sitt medhåll rörande "barn som skriker på det viset borde inte få glass.. är föräldrar så slappa i sin uppfostran?"  För jävligt sa hon och gestikulerade till sin man att gå till utgången. Givetvis var det hennes barn som skrek. Givetvis var det hon som tänkte tysta med glass. 
 
En få förunnad tystnad la sig över huset. Barnen och mannen hade lämnat och hon insåg att hon aldrig skulle kunna somna om. Hon lämnade sängen och gick ner på nedervåningen. Där kunde hon konstatera att kriget mot utomjordingarna hon tidigare funderat kring troligtvis tagit avstamp. Alternativt ett tredje världskrig. Lite kallt kaffe i muggen, av ren vana, lite lego under foten, lite skrik och lite svordomar. Trötta ögon och familjen var åter på intåg. Hennes familj, hennes kaos. Vackert ändå, med (sov)morgon. Hon tittade på klockan, som slog 07.48.
 
ur verkligheten. 
 
 
/ Karin Wikström
 
PS. Glöm ej att klicka gilla om ni gillar inlägget- så vet jag vad ni gillar att läsa!
PS2. Det är väl för fan inte hennes kruka?