En femveckors tvåbarnsmoder & skjortbeklädd champinjon.

 
Idag fyller Edith hela fem veckor. Detta innebär alltså att jag lyckats (med hjälp av Said) hålla två barn vid liv i inte mindre än 35 dagar, från en tacofredag till en annan, en ångestmåndag till nästa, från morgon till kväll! applåder.
 
Det skulle dock vara en lögn om jag sa att det skett utan inverkan på social status, psyke och själ. Jag har nämligen under dessa fem veckor lyckats med följande:
 
  • Döpt mina barn till två olika efternamn. Ett barn heter numera Karama-Wikström och det andra barnet heter Wikström-Karama. Detta innebär att vi är fyra i familjen- med fyra olika efternamn. Efternamns-lotteri är som följd en ny kvällsaktivitet hemma hos oss. Dock är vi inte helt överens om regler och utfall i spelet och kommer därmed troligvis leva under dessa omständigheter resten av våra liv. Tänk er den kalasinbjudan. 
  • Jag har ett barn och en bebis. Detta innebär att det bara är ett av mina barn som behöver min struktur(!) och eftertänksamhet (den andra behöver ju liksom bara tutte och närhet för att vara nöjd). Häromdagen innan avfärd till förskolan tittade jag för första gången en gång extra på kläderna Melker hade på sig (som jag själv valt ut, då Said har offenlighetsförbud i klädval efter en pyjamasmiss) och ifrågasatte om vi verkligen skulle skicka iväg honom i en för stor skrynklig tröja och urtvättade leggings. Nåja, det är ju förskolan sa vi och något ombyte blev det inte. Förens 15 minuter senare. Det visade sig nämligen att jag är den föräldern som missar både lappar och nätutskick om barnens första fotografering. Hem, hämta ombyte, smyga in på förskolan (för att inte bli uppptäckt av Melker och därmed starta årets största förskoledrama) och lämna över nya kläder till förskolepersonalen likt den mörkaste drogleverans. Hela min kropp och själ ville slänga sig runt  halsen på pedagogen med en vädjan "snälla! kamma sidbena" men den lilla hedern jag ändå önskade ha i behåll stoppade min impuls. Melker kommer därmed se ut som en sorgsen pott-champinjon på sin första försklebild. Men väl en skjortbeklädd sådan. 
  • Nästa punkt är en såkallad nästan händelse. En händelse som hade kunnat sluta i förödelse om inte någon i hushållet dragit i handbromsen i rättan tid. Melkers förskola har nämligen bytt lokaler och med detta har alla extrakläder varit hemma och vänt. Inför hans förskolestart hade jag omsorgsfullt (som den kärleksfulla modern jag är) packat ihop förskolekläderna i en Willyspåse och satt i hallen, för Said att plocka med sig på vägen ut. Jag upplyste honom om att det enda den behövde kompleteras med var ett par strumpor. Det visade sig dock att Willyspåse med kläder och Willyspåse med dages sopor inte är helt lätt att skilja åt. Jag är därför ytterst tacksam att jag blev vittne till hur strumporna pillades in i glipan på soppåsen och att jag därmed kunde avstyra vidare händelser. Annars hade Melker stått på förskolan, dagen för fotografering och förskolepersonalen hade sagt "men kan han inte ha något av de ombytena han har här.. låt oss se.. kanske ett ...mjölkpaket? eller ett tomt skinkpaket?"
  • Min artikel i metro  blev inte helt otippat både hissad och dissad. Det som dock kom lite oväntat var att merparten av engagerande hobbydebattörer inte utgjordes av prettomorsor ur mammamaffian (de förekom också såklart) utan barnlösa LAN:ar Leif 45 år, som minsann inte tyckete att jag skulle skaffat barn om jag har behov av att vara utan dem. Jag har inte bemödat mig att svara på folks tokerier, då jag tycker att min artikel sammanfattar min ståndpunkt ganska väl. Det jag dock kan tycka hade varit bra är om någon hade bjudit in alla dessa LAN Leifs på en fest, eller en fika eller så. Kanske någon har en blomma över att skänka så en Leif kan få en betydande fritid? Ni hittar dessa Leifar på Metros facebooksida. Välj och vraka då, utbudet är stort men snarlikt. 
Den sorgsne champinjonen.
 
 
/ Karin 
 
PS. Glöm inte gillaknappen om ni gillar läsningen! så jag vet vad ni gillar att läsa. Och så blir jag glad såklart.
 

Kommentera inlägget här :