Aschberg & blöjbilen.

 
Det sägs att det blir lättare med tiden, föräldraskapet. Både med första och andra barnet. De menar att man på något vis lär sig att vara mamma och pappa och att det därmed blir ett enklare uppdrag. Jag antar att det kan jämföras lite med att köra bil. Det ska liksom flyta på bättre när man har haft det där körkortet ett tag & döda vinkeln kollas per automatik. När det är naturligt att köra åt rätt håll i rondellen och dragläget sitter i ryggmärgen. Är det någon som kommer spela förvånad när jag bestämt tänker hävda att det inte ser ut så för mig? Varken med barn eller bil. Körkort har jag haft i hela 14 år. Varför jag fick det är dock lite utav en gåta, då jag på min uppkörning endast  blev testad i kunskap att köra rakt fram och svänga vänster. Det var under en lång tid också det enda jag behärskade. Ändå är det under senare åren jag orsakat både plåtskador, samhällsåverkan och PTSD genom mitt bilkörande. För inte allt för länge sedan trodde jag att jobb bilens automatare plötsligt blev manuell och misstog helt sonika bromsen för koppling. Försök förklara det misstaget för ett gäng nyanlända flyktingbarn du kör runt på "sorry my foot trodde it was a koppling...not en break.. K-Å-ÅPPLING.. is everybody okay därbak...hello... Mohamed?"  För mig är tiden sällan en vän. 
 
Nu har jag varit mamma till två barn i hela 2,5 vecka. Uppdraget ska alltså nu, enligt de som vet, vara någon lättare än för två veckor sedan. Första dagarna kan det förvisso ha varit så att kroppen var försatt i någon form av chock och de vardagliga problemen således inte tog någon plats- där fanns helt enkelt ingen vardag. Nu försöker vi desperat hitta rutiner där alla i slutet på dagen ska vara (utan inbördes ordning): mätta & självförsörjande på syre. En ganska kort men inte helt enkel lista att upprätthålla. Förutom dessa punkter har vi stött på andra vardagliga bekymmer som skaver lite i vardagspusslet.
 
Som detta med blöjbarn och sopabonnemang? Jag är visst för ett bättre klimat och sopsorteringskärl i varje hushåll. Det jag dock inte är för är att köra runt med 43 nergjorda blöjor i bagageluckan. Senare delen är en konsekvens som vi ännu inte har drabbats av men som jag absolut ser komma inom en snar framtid. Detta då soptunnan töms måndagar & är full på onsdagar. Jag kan även se Saids ekonomiska lösning med extra varv till tippen istället för tätare sophämtning som en god tanke men som en usel ide. Blöjorna kommer ligga där i bagaget, skedandes med pantburkar värt en halv månadslön och kommer troligtvis aldrig lämna utrymmet förens dagen bilen ska säljas (alternativt dagen jag krockar med något/någon igen). En dag kommer Achberg dyka upp i trädgården och vi blir huvudämne för en ny dokumentärserie om den ohygieniske svensken, "källsorteringens baksida" & inzoomad blöjbil under vinjetten. 
 
Inget världsproblem kanske ni tänker. Nä visserligen inte, men tänk då på att alla ska vara mätta och utan respirator utöver dessa problem. 
 
Nu ska vi återförenas med vårt soffbord tredje gången gillt! Det är nämligen så att benen på bordet ger upp ett i taget då tillverkaren uppenbart inte har barn. Inte barn som envisas me att väga 12 kilo och dansa på bordet iallafall.
 
Soffbordet som vi minns det (när barnet endast vägde 10 kilo). 
 
PS. Glöm inte att klicka gilla, om ni gillar!
 
 

Kommentarer :

#1: Marion

Vill tacka för att du Alltid skriver så otroligt underhållande inlägg med hög igenkänningsfaktor (förutom bilkörningen, då jag själv sitter och rattar en 60+ ton timmerbil när jag inte är mammaledig), men annars, så Älskar jag dina härliga inlägg! Tack! Du sätter guldkant på min vardag!

skriven

Kommentera inlägget här :