Tuggummi i håret & bulle i ugnen- honom ska vi ha!

Igår hade bloggen födelsedag! Detta betyder att jag med råge har slagit alla tidigare bloggrekord. Tidigare bloggar har nämligen avrättats bara efter enstaka inlägg i ren prestationsångest eller blivit bortglömda lika fort när livet kommit emellan. Så antingen kan jag välja att se det som att min prestationsångest blivit något mer hanterbar, eller så har jag mindre till liv som kan komma emellan. Ni som har hängt med bloggen från början kanske minns hur ödets ironi gav mig en känga dagen då jag registrerade denna blogg? Kvar låg nämligen en gammal adress på blogg.se och hånlog sitt största leende när jag loggade in- nämligen min blogg 365dagarsingel.blogg.se. Tanken med den bloggen var att jag skulle, som någon form av morot, dokumentera mitt liv som singel under ett år. Ja, som ni kanske förstår gjorde varken singellivet eller för den delen bloggen någon större succé. Aldrig ett inlägg och 365 dagar singel förblir ett oupplevt oskrivet kapitel i mitt liv. 280 dagar gravid har jag dock lyckats få ihop. Två gånger dessutom. 
 
Said var ju den som man kan säga saboterade min tilltänkta själsliga resa och succéblogg. Jag skulle som del i detta år åka till Bali och lära mig meditera mig ner i något form av Maria Montazami-lugn (något som definitivt hade kommit väl till pass i dagens livssituation) jag skulle köpa ett planteringsbord och bli attams vass på egenodling (inför ett eventuellt kommande krig) och sist men inte minst skulle jag klara av att sörja för en bil alldeles själv (kan erkänna att jag köpte en ny bil för att minimera utmaningarna). Sen stod han där, Said! Åh som en saga! en drömprins som med sin charm, sina evigt långa kärleksförklaringar (hämtade ur Shakespear) och sin ändlösa romantik svepte en bestämd kvinna av sina fötter, en kärlek helt oemotståndlig. Som gjorda för varandra, tänker ni.  Men riktigt så var det inte, även om det bitvis säkert finns lite rosa glitter strött även över vår tveksamma lovestory. Said och jag hade nämligen redan känt varandra ett par år, då som kollegor och trogna rökpaus-kompisar på arbetsplatsen. Nog att jag hade spanat in hans överarmar på någon konferens vid ett tillfälle då det blottades i mitt oskyldiga synfält & nog att han hade (enligt egen utsago) funderat på hur det skulle tänkas vara att ha mig som en flickvän, men det stannade där. Vi tog våra rökpauser, kallpratade inredning, flummade träningstips och utbytte relationsproblem. Sen gick det något år. Jag hade lämnat jobbet för en ny anställning och han hade flyttat till växjö för att plugga. Av en slump började vi prata oftare och oftare- fortfarande tämligen oskyldigt och vänskapligt. Jag såg därför inte kontakten som något större hot mot mitt tilltänkta singellv. Tills vi träffats ett par gånger och jag, efter en specifik händelse insåg: honom måste jag ju behålla i mitt liv på något vis. Åh, han köpte en diamantring som han gömt i ett champageglas under en romantisk middag. Han, hennes drömprins! Han hade strött rosenblad i hela köket och sjöng franska sånger medan han spelade på hennes gamla akustiska gitarr. Hon såg i hans ögon, det skulle bli de två, tänker ni. Nix. Alldeles för simpelt Hade det varit så träffarna utspelat sig hade det inte varit en omöjlighet att singelåret blivit genomfört. För att imponera på mig krävs det uppenbarligen en finess som inte går att genomföra med planering. En sådan finess kan för exempel vara att, som i detta falll, råka "tappa" sitt tuggumi i mitt meterslånga, redan svårhanterade hår, trassla in det istället för att få bort det, mumla något om  systrar som säkert vet hur man gör (eftersom de också har hår på huvudet?) och slutligen följa upp det hela med att dra ner min vardagsrumsgardin med gardinstång och rubbet. Såld till mannen med sämst timing! 
 
Nu har några år passerat, en förlovning, ett barn, ett hus och snart ett barn till. Tuggummi incidenten har avspeglat sig på vår gemensamma tillvaro i smått och stort. Jag säger inte att det tvunget är så, men det kan ju vara så att dessa två graviditeter beror på honom (mer än på ett vis så att säga). Det kan ju vara så att hans timing i livet gjort oss till blivande tvåbarnsföräldrer, ställt in ett bröllop, raserat ett hus och gjort mig pank. Men det är också precis så jag ville ha det. Vad är bättre än vardagskaos?  Vem vill ha champagne när man kan ha tuggumi i håret? vem önskar pengar på banken när man kan ha fyra avfuktare på vinden?
 
Livet är bra mycket roligare såhär. Och även om jag ibland vill kasta tillbaka honom till rökrutan på vår gamla arbetplats och lämna honom i den tidsepoken, så är han det bästa jag har. Han och våra två oplanerade men välkomna superungar. 
 
Snart är vi fyra i detta livstumult. Och rörigare kommer det att bli.
 
Innan livet hade börjat, så att säga.
 
 
Och, kära läsare! tack för dettta bloggåret! tack till er som läser delar och gillar mina inlägg! 
 
 
 

Kommentarer :

#1: Victoria

älskar din blogg! :)så kul att läsa.. hittade till den idag.. och redan hunnit skrolla genom en del inlägg!! I LIKE!!

Svar: Men, så fin kommentar! Tack! Vad roligt att du gillar bloggen :) & kul du hitta hit!
Karin Wikström

skriven
#2: Anonym

Tänkte att jag skulle kommentera :) heter therese löfgren och jag vill minnas att du o jag gick skolan tillsammans, iallafall de första åren i Bjärred, sen flyttade du eller hur va det? Iallafall din blogg är grym och jag känner SÅ igen mig i mkt du skriver med tre små knattar här hemma (planen var bara 1) haha ha de gott!

Svar: Hej! Vad roligt att du kommentera! Visst minns jag dig! Jag gick ettan i Bjärred, sen flyttade vi. Bor du kvar? Roligt att du läser bloggen! Hur gamla är dina knattar? Kram!
Karin Wikström

skriven
#3: Janet

Ni utgör ett väldigt tjusigt par i alla fall!

Svar: Tack, fina du!
Karin Wikström

skriven

Kommentera inlägget här :