Dödgrävaren & hans dotter- ett heligt besök.

Minns ni hur jag redan vid min första tid som Trelleborgsbo skänadade ortens framlidna befolkning genom att släpa både vagn, hund och mina fötter (storlek större), tvärs över en minneslund? Om ni inte minns och vill friska upp ert minne kan ni läsa om min kristna oduglighet här. Igår var det åter dags för ett besök på kyrkogården och denna gång hade jag min far som kompanjon. Eller, egentligen var det jag som var hans sällskap, då han skulle visa mig min farfars grav. När min pappa var ung, innan han redde upp sin tillvaro, arbetade han som kyrkovaktmästare- ett finare ord för gravgrävare i Svenska kyrkan. Så med den kyrkliga erfarenheten skulle man kunna tro att han är ett optimalt och tryggande sällskap vid en visit i den heliga inhängnaden. Det finns nämligen uppförandekoder att ta hänsyn till. Sådant som vi 80-talister inte riktigt behärskar. Våra kyrkliga erfarenheter är ofta begränsade till ett konfirmationsläger och den sista vilan kan likväl få ske i ett dike om begravningsskatten får gå till mer glädjande levande ting, såsom en skidresa.  Hur som helst förstörde jag tämligen fort min pappas orientering inne på kyrkogården, då jag givetvis skulle välja en parkering som han under 22 år som sörjande aldrig tidigare använt sig av. Jag tror inte heller det är meningen att man ska besöka de döda efter solnedgången,för inte fanns det några lampor att tala om. Stig upp och stig ned letade vi efter farfarsgraven, pappa i täten med ficklampan från mobilen som enda ljuskälla. Inte blev det bättre av att denna kyrkogårds gravgrävare hade påbörjat ett gediget arbete med beskärning av träd men sedan troligtvis trillat av planeten mitt i arbetet. På diverse stigar låg nämligen delar av träd, kvistar, avspärrningsband och maskiner. Jag ska säga er att även för en människa med fullgod syn (jag, inte pappa) är det tämligen svårt att avgöra vilket grus under dina fötter som är STIGgrus respektive GRAVgrus- en detalj som ur skosulesynpunkt är oviktig men som moraliskt sätt är totalt avgörande. Även för den som kan tänkas begravas i ett dike. Många här är den! passerade och både hädangånga proffesorer & makar fick vår påhälsning och välsignelse. Tills det kom en ny här ska vi nog gå! från pappa och jag såg hur han osökt tog ett kliv från beträtt stiggrus rakt in på gravgrus. Där är ingen stig, pappa! hann jag få ur mig fast skadan redan var skedd. 
Dödgrävar pappa hade gjort en Karin. Han hade promenerat på den forna befolkningen. 
 
Vi hittade graven till slut, tände vårt ljus och sa hej till farfar. Vi återupplivade gamla minnen om sista mötet med farfar, då jag och min styvbror tyckte att hisshallen på Lunds lasarett var långt mer roligt än sjuka människor.  Det resulterade i att jag (givetvis) på grund av ett litet missförstånd spenderade hela besökstiden på våning 8 medan pappa och styvbror umgicks med farfar. När pappa väl hittade mig var jag och min styvbror inte alls överens om vad hissleken hade för regler och varför jag stått på våning 8 i 45 minuter. 
 
Nu är det 22 år sedan farfar lämnade jordelivet. Och snart kommer ett nytt liv till jorden, vår lilla strumpa. Det är märkligt att livet oftast känns totalt ogreppbart-  så stort & mäktigt, så skört & oförutsägbart. Sen kommer livet och döden. Två paraleller- det vackraste och brutalaste, det största av allt. Fast egentligen är vi bara som resten av jorden, som blommor och träd. Föds lever och dör- en blomma visnar, där en annan gror.
 
Ja vad det är för djupdykning i texten här över kan jag inte svara på, kanske är det hormonerna som gör att jag växer till mig lite själsligt emellanåt. Eller så är det mitt undermedvetna som någonstans ändå hoppas att min mer seriösa sida ska ge mig en skjuts i rätt riktning vid pärleporten. 
 
/ Karin
 
PS. Jag kunde inte ta någon bild igår av förklarliga skäl. Känner dock att ett inlägg med bara text kan se lite tråkigt ut, så jag började googla bilder från kyrkogårdar.... tills jag insåg att min moraliska tröskel verkar vara totalt uppslukad av mitt vanvett. Titta på fina bilder får ni göra någon annanstans. 
 
 
 
 

Kommentera inlägget här :