Vår Herres krigsföring.


Igår: skriver på instagram hur jag önskar hållas vaken av en bebis på natten & inte en graviditet. Nämnde ingenting om någon gardinstång. 

Inatt: 01:00, Gud roar sig på sedvanligt vis & jag vaknar av just en gardinstång -rätt i nyllet. Närmare bestämt rätt över näsan. 

Orsak (utöver Guds humor): Flyttat vår säng inför lillasysters ankomst till under sovrumsfönstret. Har dock vid flytt ej sett över gardinupphängning eller säkerhet av densamma. 

Resultat: Svullen, sprucken "boxarnäsa"- nu även kallad gardinäsa. 

Fördel: Jag behöver varken sminka mig eller i övrigt bry mig om mitt utseende framöver, då min redan stora näsa nu täcker hela ansiktet.

(null)
Vecka 37 med näscensur. 

En dag på förlossningen & själen är såld till staten.

 
Senaste tiden i detta hushåll har gått i kräkandets tecken. När jag blev gravid denna gången bestämde jag mig (så fort jag hade samlat mig och lagt ifrån mig penna och avskedbrev) att detta, det skulle bli en toppgraviditet! Jag som tränade hela graviditeten med Melker tänkte att denna gång ska jag slå alla rekord- jag ska jag satsa järnet! En sund graviditet med mycket träning och nyttig mat! så kroppen skulle orka två täta graviditeter med allt vad det innebär. Jag kan sammanfatta resultatet med ett stort HAH! Nog att jag mailade en mamma-PT för tips att hålla igång löpträning och kosttillskott. Men ungefär där tog hälsoresan abrupt slut. Jag kan räkna det till 2-3 besök på gymmet (varav ett bestod i att hämta ut ett kvitto) möjligen en middag med en liten hånleende broccoli som fick ödet sopvägen istället för magvägen och någon promenad här och där. Nej trevliga energiska graviditeter är inget man varken kan planera eller skapa. Min kropp valde 9 månaders spya istället för löpning, vitt bröd och vatten istället för kosttilskott och soffan istället för gymmet. Och har du inte själv upplevt att din kropp varit allergisk mot både din vilja och din graviditet, så kommer du inte förstå vad jag menar (inget "DU äger din kropp" flum tack, jag är totalt ägd).
 
I tisdags hade jag kräkts i princip utan uppehåll i 12 timmar. Kroppen visade sig alltså från sin mest medgörliga sida. Efter ett samtal med förlossningen beslutades att jag skulle komma in på kontroll och möjligen få dropp om det behövdes. Jag informerade givetvis Said om beslutet och han tog det ungefär lika bra som när värkarna startade med Melker (då frågade han om han kunde läsa klart kapitlet i sin bok först). Denna gång låg fokus visserligen inte på någon lektyr, men väl på något annat än just en resa till förlossningen. Bland annat skulle han lite snabbt göra upp en plan för ovanvåningens renovering, sätta igång en tvätt (oväntad manöver), hämta in grannens post och öva "ögon näsa mun" med Melker. Om någon BVC-sköterska skulle få för sig att göra en akut uppföljning av vårt senaste besök  under tiden vi var inne på förlossningen, antar jag. 
 
När jag och Said pratar om förlossningen som väntar så pratar vi kring den som om vi förblir samma människor inne på Lunds sjukhus, som vi är resten av tiden i vårt liv. Detta är en villfarelse av största slag. Ingeting är sig likt efter att vi klivit in igenom de dörrarna- och det är något vi borde ha lärt oss vid detta laget, ändå intar vi genast samma totalt värdelösa roller. 
 
Jag har en väl etablerat gammal sjukhusskräck med vitrocksbeklädda auktoritärer som främsta hot. Detta gör att jag blir totalt medgörlig, på ett dåligt sätt. Jag, som i vanliga fall är tämligen noggrann med att framföra både vilja och åsikt i sammanhang där det behövs blir till en tyst tack & ja-sägare. Under förlossningen med Melker gick det så långt att jag är ganska säker på att jag sålde mig själv till något forskningsprojekt mitt i alltihopa. Javisst doktorn, tack doktorn, absolut doktorn. Sen signerade jag några papper och födde ett barn. Ett barn som kanske ryska staten äger, vem vet. 
 
Tisdagens besök gjorde sig ingen skillnad. Jag gjorde som jag blev tillsagd, tackade för information som "ja förlossningen kan vara igång..." (det är inget man i normala fall tackar för när man ligger med dropp och kräker ner en halv avdelning). Som tur är fick jag en spruta bricanyl för att avstanna värkarna, trots allt (om det inte var något annat forskningsrelaterat innehåll, jag bara tackar). Saids roll i ett förlossningsrum är oklar. Han regredierar till tonåren i tydliga intervaller där han pillar sönder utrustning, drar iväg med min dropp för att illustrera någon arabisk krigsfilm eller frågar sköterskan saker som "hur fungerar dropp EGENTLIGEN" . Han intresserar sig även för  saker som tex medicininfarten som ska på plats. Detta så till den milda grad att alla i rummet funderar på om han är läkarstundent (alla hoppas) eller om han helt enkelt tänker koppla ett eget dropp hemma, för nöjes skull (ingen hoppas).
 

Just det, en annan sak Said gör i förlossningsrum är agerar fotograf av min sura sorgliga jag. Han bedömer även sina bilder högt med ord som  "denna blev bra Karin"! 
 
Vi fick till slut åka hem med ett "ja vi ses kanske väldigt snart igen, om bebis vill komma". Det hoppas jag inte, ditt lilla troll tänker jag med kräkpåsen i ena handen och Said i andra! Ja det gör vi kanske! tusen tack för att hjälp! säger jag och får fram en kräkpåsvinkning av sällan skådat slag. Said pillar på dörrknappen, spritar sina händer för 89:gången i rad & säger "mm men undrar fortfarande hur dropp egentligen kan fungera"
 
 
 
Glöm inte klicka på gilla-knappen om ni gillar läsningen <3

Jungfru Maria i halmen- jag på golvet.

(null)

Bloggen har en kort återhämtningspaus efter århundradets kräk & värk marathon- men är väldigt snart igång igen. Kanske redan i morgon? Har nämligen lite att dela med mig av vad som händer med män när de äntrar en förlossningssal! (& för den delen även vad som händer med mig...) 

Vecka 37  har anlänt! Vem kunde ana, när jag skrev Jungfru Maria & kräkningarna att jag cirka 24 veckor senare fortfarande skulle vara djupt nere i toastolens fördärv? Och  med det vara redo att adressändra till badrummets ouppvärmda klinkergolv. 

Idag är jag uppe från golvet, en seger av större slag. I morgon väntar världen! Eller ja, åtminstone upprätt läge, matintag & lite blogg!