Latensfasen- en tvåbarnsmamma blir till!

 
Tvåbarnsmamma. Det är vad kvinnor blir efter att de fött två barn. Min nio månaders tranportsträcka fram till detta omtumlande resultat har inte hjälpt mig ett dugg. Jag har blivit lika förvånad efter båda mina graviditeter. I total förnekelse under. Ut kommer ett barn och med det så får du en titel som du varken behärskar eller förstår dig på och den sämsta och enda mammamanualen tillgänglig finner du i din omgivning. En manual som varken är konsekvent eller evidensbaserad. 
 
Ja, ni fattar. Barnavetare.
 
Mitt liv som tvåbarnsmoder började på natten mellan lördagen och söndagen. Min kropp är en sådan kropp som under inga omständigheter tänker mörka en latensfas (fasen innan aktiv förlossning). Man har ju hört om de som misstar värkarna för att vara gårdagens prinsesstårta som letar sig ner genom buken, för att sedan komma in till förlossningen vidöppen och redo att leverera. Men så fungerar det inte här, inte en värk ska gå obemärkt förbi och denna natt 03:00 berättade min kropp att det åter igen stod barnafödsel på schemat. Jag väckte Said. Inte för att jag trodde att barnet skulle ploppa ut där och då (även själva ploppningsmomentet är en utmaning för mig, inget barn som ramlar ut här inte), utan för att jag ville ha lite sympatier (och möjligtvis feedback på mitt otroliga kroppsliga arbete). Både feedback och sympatier uteblev dock med orden -ja då e det bäst att jag laddar batterierna och en omsomning snabbare genomförd än av skalman själv tog plats. Jag gick upp och började genast prioritera konstigt- i vanlig förvärksanda (jag förstår dock inte syftet med detta tlll synes nedärvda beteendemönster, kan inte se hur förfäderna i grottorna hade nytta av att kvinnan började sortera granris och leta loppor innan födseln). Jag hade inget granris att sortera, dock rakade jag omsorgsfullt benen, sorterade grytskåpet, sminkade mig och åt frukost. Sen försökte jag mig på en yogaövning på pilatesbollen (den som var tänkt för träning under graviditeten men inte blåstes upp förens dagen innan och endast hann användas som självskademedel av Melker). För det första behärskar jag inte en pilatesboll utan att själv kroppsligen vara en. För det andra har jag aldrig utfört en medveten yogaövning i hela mitt liv. Fören den dagen, i vecka 39+1.  
 
Med benen bitvis rakade, kroppen bitvis sönderyogad (utan att för den saken skull ha yogat i ordets rätta bemärkelse) och grytskåpet i sin ordning fortsatte dagen med oregebundna värkar och välsorterade utrymmen. Framåt kvällen tyckte min syster (som agerat ledningcentral under större delen av graviditeten medans jag agerat obstinat lillasyster) att jag åtminstonde skulle ringa in till förlossningen för att förbereda dem att vi möjligen ville föda ett barn där inom en snar framtid. Och det gick bra. Den meningen kan vara det mest häpnadsväckande med hela denna berättelsen. Förlossningen- det enda stället avsett för att föda barn men också det enda stället där absolut ingen vill låta dig göra just detta..Desstuom tror jag de är sponsrade av Alvedon och varmvatten. Men nu var det annorlunda. Kom hit sa barnmorskan, vi har plats. Tack sa jag- och började sortera kryddskåpet. 
 
Vi valde att åka till Ystad. Dels för deras goda rykte men även för att ett annat rykte nått mig. Mitt långtbakitiden ex och hans fru hade nämligen checkat in på vad jag antog vara förlossningen i Lund (detta såg jag inte via något obcent snokade utan helt oskyldigt genom en tredje part som lagt upp infon på Instagram). Kan ni tänka er det mötet på BB? ”Halli Hallå (en inte helt ovanlig hälsningsfras från min sida när jag inte är bekväm, regeln lyder: ju mer obekväm jag är, desto mätkligare hälsningsfras).. ni är oxå här ja!.. fött barn & så.. kul! Nämen... eh då återstår det bara för oss att önska er lycka till då! Ehh ja. Ja jag går lite lustigt ja. Sydd och så. Inte du? Nänä. Men skönt. Okej, kul att ses! Hejdå”
 
Den dialogen ville vi nog alla undvika. 
 
Väskorna blev packade (eller det visade sig senare att de endast var semipackade, men i stunden kändes det som att det var packa jag gjorde), Melker lämnad till farmor och en årsförbrukning snus inhandlat (efter han laddat sina batterier liksom).
 
Nu skulle vi till Ystad och föda barn!
 
Sista bilden på magen.
Alternativ användning pilatesboll.
 
/ Karin 
 
PS. Berättelsen slutar alltså inte här. Det kom ett barn! Men pga detta barn kommer berättelsen delas upp då barnet kräver lite omsorg! så fortsättning följer.
PS2. Glöm som vanligt inte att klicka på gilla hjärtat om ni gillar läsningen!
PS3.En kort beskrivning av omnämnd mammamanual, direkt översatt i kontorsarbete: Din dator går sönder på ditt arbete. När du som bäst sitter och tänker att du nog hittat en lösning så kommer Traggliga- Torsten fram, kontorets egenutnämnda allvetare och börjar pilla på alla knappar över din rygg. Han drar ut en sladd som du tydligen "inte behöver" och ifrågasätter ditt val av felsökningsmetod. Det visar sig dock att Traggliga -Torsten inte haft en egen dator sedan 84 och sladden som han precis dragit ut är ett resultat av lång gedigen forsning. På 80- talet trodde man helt enkelt inte att sladden behövdes. Tragglar- Torsten står fast vid att hans metod för en lyckad återställning av systemet är den bästa, samtidigt som han nu delar din stol med dig, utan inbjudan. Du vet inte säkert. Kanske har han rätt. Du är ju inte superduktig på datorer.. 
 
 

Kommentarer :

#1: Anonym

Ps3 hahah du är knäpp Karin.
Love you /sara

Svar: Puss 💕
Karin Wikström

skriven
#2: Anonym

Grattis till den nya familjemedlemmen!!! Jag ser fram emot att få följa er resa. Din blogg är mitt dagliga skratt och befrielsen från alla mina egna ”mamma-nojjor”. Tack. Keep up the good work!

Svar: Underbart! Roligt att du läser & tack för din fina kommentar 💕
Karin Wikström

skriven
#3: Mandy Eriksson

❤️

Svar: 💕💕
Karin Wikström

skriven

Kommentera inlägget här :