Östrogengängets kulörval

 
Minns ni hur jag i förra inlägget skrev om hur jag numera tvingas spankulera längst med gatorna i en lätt mahognyfärgad hårton? och varför gör hon det tänker ni, hon som sedan tonåren haft en kronisk fobi för röda hårtoner? (då mina tonårsfinnar inte direkt drog någon fördel av att röda toner lyftes fram). Faktorerna som bidragit till min numera rödlätta hjässa är 1, Saids ofömåga att förstå att det inte endast är förpackningens utseende som är betydelsefullt vid ett inköp, även färgkod ska stämma överens med önskemål. 2. Melkers förkärlek till kartonger och prylar som potentiellt skulle kunna ha ihjäl honom vid förtäring. I detta fall bidrog hans iver att dricka innehållet till att den felaktiga förpackningen och dess innehåll skiljdes åt 3. Vårt hushålls inställning till sopsortering eller bristen på densamma. Hade vi varit något mer miljövärnande hade kartongen legat obesudlad i pappersinsamlingen och därmed kunnat kikas på vid behov.  4. Amningshormoner som är galet överdrivna i sina kulörval. Nog att färgen var ett felköp och skalan lutade mer åt kastanj än ischoklad- men man behöver ju inte flippa helt bara för man är ett sammansvetsat östrogengäng. Denna hårfärgen hann inte mer än nudda hårbotten innan livets färgexpolsion tog vid. Årets snabbaste urtvättning, månadens mest högljudda utskällning, veckans absolut djupaste sopdykning kunde inte rädda det inträffande. Jag har därför bockat av ytterligare en punkt av saker jag inte skulle göra som mamma.  Färga håret mammarött.
 
/ Karin Wikström
 
PS. Jag tog faktiskt en bild på färgen innan de stora panikmomenten utspelade sig. Dock verkar Gud vilja förskona er från synen och har raderat bilden från min telefon. Så synd. 

Kommentera inlägget här :