Kapitel 2- underbart jävla promenadväder.

Solens strålar hade äntligen nått den lilla staden och hon kände genast att humöret skiftade från vemodigt självömkande till hoppfullt och något mer nyanserat. När solen är framme kan man nämligen med enkelhet ta ut barnen, vilket i sin tur möjligen kan generera i sinnesfrid*. Ett adjektiv hon hade hört andra mammor tala om. Hon hade även hört rykten om att vissa mammor besökte det stora utomhus flera gånger per dag, oavsett väder. Säkert samma mammor som frenetiskt läser på baksidan av förpackningar, undviker palmolja och klickar "ledsna gubbar" på Facebook när någon i det offentliga erkänner att de använder våtservetter vid blöjbyten och inte hemmagjorda ekologiska tvättlappar. Dessa mammor har en säkrad plats i helvetet, tänkte hon för sig själv. För hade den heliga Bibeln kommit ut idag, hade den definitivt uppdaterats med ett budord om rätt in i skärselden för präktiga skrytmorsor. 
 
Dagarna hade hon under senaste veckorna räknat ner. Inte på ett sådant vis som Ann-Christin räknar ner dagarna till PRO:s årliga bussresa till Las Palmas, utan mer som Bogdan räknar ner dagarna till mötet i industrihamnen.För varje dag som närmade sig tilltog ångesten över den troliga döden som skulle inträda. Dagen då hennes sambo skulle återgå till arbetet och hon skulle ta hand om två barn- helt ensam. Och nu var dagen kommen. Och solen med denna. 
 
Promenaden bar till svärmor, ett hyfsat säkert kort för en förstagångsensammare. Där kan man i bästa fall vänta sig både mat och ett eller annat avlastande blöjbyte. När man har en veckorsgammal bebis och en 1,5 åring är sömnfördelningen man hoppas på som följer: bebis sover, 1,5 åring sover inte. Och givetvis skedde raka motsatsen. Promenaden resulterade i alldeles för lite spankulerande och alldeles för mycket sövning/väckning. Hormonsvetten gjorde henne genast sällskap, liksom alla livets samlade katastroftankar. Det är nämligen så att barn har en tendens att ta fram det absolut sköraste hos den människan som förväntas stå för deras säkerhet. Och nu var dem två mot en. 
 
KABOM, det är den närmaste ljudefffekt till att beskriva ett barn som tar till störtloppsmetoden ned för en trappa. Av alla katastroftankar som nått henne under promenader var märkligt nog trappdykning inte en av dem. I ett obevakat ögonblick hade hennes son sprungit upp några trappsteg för att sedan prova på "vuxengång" nedför. Hon bestämde sig för att dagens äventyr borde avrundas ungefär där, innan fler skador inträffade. 
 
Vid läggdags summerade hon dagens vinst och förlust enligt följande:
 
  • Trappfall - sonen blev två skrapsår rikare och hon 100 000 hjärtslag fattigare 
  • Långpromenad- 2394 kalorier ut (stressrelaterade ej motionsrelaterade) och 9000 kalorier in i form av tröstätande.
  • Leksaksdöd- Mr potatishuvud fick en brutal öronbehandling i ett obevakat ögonblick. Dock fick sonen ett tillskott bland leksakerna i form av såg och hammare. I plast.
  • Sinnesfrid uppstod mellan hus 34 och 68 på gatan där hon bodde,  i de 7 minuter rätt barn sov och rätt barn var vaket. Resterande 50 minuter genererade i total själanöd.
Det var inte svårt att se att dagen genererat i minus på livskontot. Hon bestämde sig där och då för att vänta med att beesöka det stora utomhus ett tag till. Kanske den dagen barnen fyllt 18 och på så vis ansvarar för sitt eget välmående. Och inte ett steg ska hon ta, innan hon läst det finstilta på försäkringen. 
 
 
 
 / Karin Wikström 
 
 
PS1.Glöm inte att kicka gilla om ni gillar läsningen! 💓
PS2 *Sinnesro: frid lugn, stiltje att känna inre frid.

Kommentera inlägget här :