Carpe Diem?- det är ren jävla överlevnad.

 
I ett hus längst med vår gata finns ett uterum med skylten "life is not a destination, its a journey". Varje gång jag närmar mig uterummet tänker jag att jag inte ska titta in, att jag inte ska läsa skylten och varje gång är det precis det jag gör. Lite som att passera en trafikolycka, man vill inte titta- men ju mer blod desto mer glor man. Det är väl ett trevligt citat tänker ni, livet är resan inte målet. Ja det måhända! men är det något som stressar skiten ur fröken Wikström så är det just levnadsmåtto om att ta vara på dagen. Säg Carpe diem högt och du ser inte mig på en vecka (ångest och djupgående själanalys pågår).Idag passerade jag i vanlig ordning den vackra skylten. Gloendes in i grannarnas privata sfär läste jag meningen inte mindre än tre gånger. Lev ditt liv då för helvete Karin, gå inte här i dina fula gummistövlar och reta dig på att ena strumpan glidit ner under hälen, gå inte och vänta på bättre tider, NJUT av din tid här på jorden. Och du kan väl för helvete vara lite glad?! OCH RÄTTA TILL DIN STRUMPA!
 
Sen gör jag ingenting. Jo, jag ägnar mycket tid åt att tänka på hur tillvaron skulle kunna se ut, hur den ska se ut i morgon. I morgon när jag vaknar upp och är en mer ordentlig människa. En sådan vuxen människa som vet att ankelstrumpor inte hör hemma i gummistövlar. Och att gummistövlar är till för regniga dagar och inte lata mammor. En som inte behöver krypa in i påslakanet för att få täcket på plats, går vilse däri och får både andnöd och hjärtklappning. En vuxen kvinna som inte har en googlehistorik på över 7000 sökningar med meningar som "sekundär drunkning av duschstråle i ansiktet +ettåring" och "www.SEB/logga in"följt av mitt lösenord 4 ggr i rad. En människa som njuter av denna resa som livet sägs vara och inte bara väntar på ett bra tillfälle att glädjas. Men jag ska berätta för er, hur livet som föräldrer aldrig någonsin kommer bli som ni har tänkt. Eller ja, iallafall inte för mig.
 
Vision morgon: Vaknar av en jollrande ettåring och solens strålar. Tillsammans går vi ner på nedanvåningen, värmer lite välliing och sätter på en kopp kaffe. Myser tillsammans i soffan med våra morgondrycker och tar god tid på oss att vakna ordentligt. Jag bakar scones medan Melker leker med en träslev på golvet. Sen äter vi frukost, städar lite och byter om- redo för dagens alla äventyr. Huset doftar nybakat bröd. Underbara lördag!
 
Verklighet morgon: BRINNER DET? var ÄR JAG? VEM ÄR JAG? och vad FAN ÄR DET SOM LÅTER?! Förvirringen som råder är total tills jag inser att det är mitt barn som vill förtydliga sin existens (låt mig kort inflika att jag sovit mig igenom ett brandlarm och en utrymning av ett helt hotell... ett brandlarm har alltså ingenting mot Melkers decibell)  Sömndrucken bär jag honom ner för trappen, medan han slåss för sitt liv i oklart syfte. Sätter jag ner honom kastar han nämligen sig på golvet och vrålar om möjligt snäppet högre (precis som att han alltid sparar en oktav om det skulle behövas).  Blöjbytet blir en kamp för överlevnad  och inga tårar upphör fören melodin av "Daniel Tiger" ljuder från datorn. Jag går till köket för att blanda en flaska välling och ljudet av vällingskopan som möter pulvret (eller Melkers sjätte sinne) påminner honom om att han inte ätit på hela natten och troligtvis är lite döende nu. Han överger Daniel Tiger till förmån för köksgolvet, där han lägger sig och skriker tills vällingen är klar, långa minuter. Jag inser att vi inte har något bröd eller annat ätbart till frukost och tvingas därför baka scones. Helt mot min vilja och tydligen även mot min förmåga,då bröden blir platta hårda och med en kulör som gissningsvis inte är helt rätt. Vid frukosten bekräftar Melker mina tankar kring brödet och slänger ner allt på golvet med smörsidan ner. Jag orkar inte städa, för jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Huset luktar bränt bröd och gammal bajsblöja. Jag tänder ett doftljus, sätter Melker i knät, behåller våra pjamaser på- och tittar på pippi långstrump. Underbara lördag!
 
Vision dag: När huset är städat och tvätten vikt, tar vi på oss våra ytterkläder och promenerar in mot stan. Där besöker vi Melkers favorit lekplats och väskan är packad med både kaffe, vatten och mariekex. Vi gungar och bygger sandslott, gräver och upptäcker natur. Vi tar en liten fikapaus innan vi känner oss färdiga med lekplatsen och promenerar sedan hemmåt. Hemma vilar vi en stund innan vi börjar förbereda middagen. 
 
Verklighet dag: När doftljuset brunnit ner gör sig doften av bränt bröd sig påmind (bajsblöjan har jag faktiskt avlägsnat från bostaden). Jag gör ett försök att vika tvätten som stått i en ikeapåse och hånat mig för min lathet i ett dygn men ger upp lika snabbt igen efter att Melker påbörjat leken "vilket klädesplagg kan flyga längst". Jag bestämmer mig för att sätta på Melker hans overall (detta kräver överläggning & en mind-map med tänkbara konsekvenser för att komma till beslut) och försöker i min gladaste ton förmedla att vi ska gå ut! (kanske skulle jag värnat mer om min norska påbrå.. tänk er själva "ska vi gå ut" på skånska, ingen jäkel blir pepp). Melker hatar hur som helst både mig och sin overall i just den stunden och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att Said smygtränade honom i Judo. Troligtvis föder jag en platt bebis om ca 22 veckor. Svettiga och söndergråtna tar vi oss ut på stadens gator. Med oss har vi en tom termos (med tilltänkt innehåll kvar i kaffekokaren), en vattenflaska och några torra kex. Väl på lekplatsen upptäcker Melker natur, precis som visionen sa, dock upptäcker han den mest med hjälp av munnen vilket inte var en del av visionen. Efter att han mumsat i sig ett halvt kilo sand, 7 kastanjer, 3 pinnar och halva kragen på sin overall är han trött på lekplatsen. Vägen verkar vara roligare och resten av tiden spenderas med att förflytta Melker från gata till lekplats. Oktaven han sparat på kommer väl till anvädning. Kexen kan dra åt helvete. Han är mätt och belåten på sin sandlådemåltid. Jag är ärdig som människa och vi promenerar hem. Hemma tvångssöver jag honom under vilda protester. Sover man kan man ju faktiskt missa något ur livet, en tvättvikning till exempel. Jag bestämmer att vi ska köpa pizza. Jag förbereder kvällens middag genom att leta fram telefonummer till lämplig pizzeria.
 
Vision kväll:  God mat, film, målarbok.
 
Verklighet kväll: Pizzakant, blogg. Sova. 
 
 
Där den platta bebisen bor.
 
Nu ska jag övergå till punkt tre för kvällen- sova! Min vision för natten är sömn! Något säger mig dock att jag inte ska ta det för givet.
 
/ Karin Wikström
 
Glöm inte trycka på gilla knappen om ni gillar läsningen- så jag vet vad ni vill läsa!
& tack alla ni som lämnar kommentarer, både här, instagram och Facebook! Det är superkul att höra från er läsare!
 
 
 
 
 

Kommentarer :

#1: jossan

Hur långt gången är du?

Svar: Hej! V 18!
Karin Wikström

skriven
#2: Sara

Åh du fantastiska kvinna! Jag ramlade in på din blogg av en slump, men jag känner igen mig i så mycket av det du skriver om. Jag har själv en 2,5 åring och en 3 månaders bebis hemma. Det är så sjukt roligt och samtidigt så jobbigt så man vill slita av sig håret ibland att ha barn, och du lyckas fånga precis den känslan i dina texter. ❤️

Svar: Åh vad roligt att du hittat hit! Hoppas du vill fortsätta läsa <3 Tack för din fina kommentar!
Karin Wikström

skriven
#3: Camilla

Det finns inget tuffare jobb än "mammajobbet". Skriver inte föräldrajobbet eftersom det ff är mammorna som står för den absolut högsta delen av föräldraledighet och vab. Jag själv har fyra barn och tycker du skriver jättebra om barnlivet. Verkligen. Det är semester att gå till ett vanligt jobb. I synnerhet om man slipper "hämta och lämna" på dagis när den tiden är kommer/är förbi. Det är först nu när mina tre äldsta börjar flytta ut och den fjärde, minstingen börjat skolan som jag faktiskt fattat vilket jobb vi gör!! Har också börjat blogga kring detta😊Lycka till!

skriven
#4: Hanna

Vilket underbart inlägg! Det är ju precis så där verkligheten är.

Svar: Tack! vad roligt att du läser!
Karin Wikström

skriven
#5: Beatrice

Haha nu vet jag vad jag har att se fram emot och tycker lillen är påfrestande redan nu! ;)

Tänk om andar faktiskt kunde förstå vilket ansträngande heltidsjobb det är att vara mamma...

Svar: Ja eller hur! "skönt nu ska du vara ledig jättelänge till".... man skaffar INTE barn för att vara så kallat ledig. När barn anlänt har du skaffat dig 150% arbete i minst 18 år framöver! men väl värt det ;)
Karin Wikström

skriven
#6: Jasmine

Ett fantastiskt inlägget skrivet med mycket humor blandat med allvar. Mycket roande samtidigt som empati och medkänsla väcks. Att vara förälder kräver en viss styrka, kan jag tänka mig.
Tack för att du delade med dig.
Kram

Svar: tusen tack för din fina kommentar! <3 Underbart!
Karin Wikström

skriven
#7: Emelie Elisabeth

Jag har inga barn men vilket fruktansvärt bra inlägg, så bra att det får komma fram att mammalivet inte är en dans på rosor varenda dag utan snarare tvärtom - även om jag förstår att de lugna, fina stunderna väger upp alltihopa. KRAM på dig och kämpa på, du verkar göra ett grymt jobb som mamma!

Svar: men wow! så fin kommentar! tusen tack, underbara du! och visst är det så- att vara mamma är verkligen WOW, men också det absolut tuffaste jobbet som finns! Kram till dig och tack för din pepp!
Karin Wikström

skriven
#8: Linnéa Lundgren

Hahaha åh vilket härligt inlägg! 😂 Jag ramlade in på din blogg av en slump men efter att ha läst några av dina inlägg är jag fast! 😁

Svar: hej! vad roligt, här får man mer än gärna bli fast! hoppas du vill fortstätta läsa! Kram
Karin Wikström

skriven

Kommentera inlägget här :