Enhörningsdans & ruttnande kroppsdelar- livsnödvändig fakta för dig som väntar barn

 
Det finns så många saker jag önskar att någon hade berättat för mig under min första graviditet, både om graviditeten i sig men också om hur livet skulle bli därefter, när alla vilkor plötsligt dikterades av en miniperson. Här följer därför en lista på topp tre saker som jag önskat att någon, någon gång, hade berättat för mig:
 
1. När du är gravid så kommer din relation blomstra i takt med ditt gravidglow. Du och din partner kommer tillsammans välja ut barnvagn, klappa på magen, äta godis och inreda barnrum- allt i dimmorna av rosa glitter och till takterna av fertila enhörningarnas graviditetsdans! Ja, så är det säkert för vissa, men inte för denna duon. Ska du ha dessa ovannämnda myserier så krävs det först och främst att du inte förvandlas till ett monster under din graviditet.  Detta är enligt (egen) vetenskap generellt större sannolikhet att du genomgår denna transformation än att du skulle få något glow eller för den delen något intresse av att höra din partners åsikt rörande vagn (eller något annat barnkommaskall-relaterat).Andra moment som kan vara svåra att övervinna under dessa månader är när partnern för exempel bedriver alla livsnödvändiga dagliga sysslor, såsom förtäring av mat eller in- och utandning och du som gravid tvingas höra på när dessa aktiviteter tar plats. Det glow som det pratas kan du närmast hitta i de svettpärlor som tränger fram i din panna av att knöka på dig ett par gubbiga stödstrumpor. Frukostäggen kokar sönder- din mans fel (om han bara hade gått ut med soporna hade det aldrig hänt), ditt favoritprogram är inställt på grund av hockey- din mans fel (om bara män inte existerat hade inte fåniga sporter som hockey heller gjort det), du är gravid och känner dig som att någon klistrat på Neptunus på din mage för att sedan klistra ihop din hals vid din haka och ditt självfötroende på månen- din mans fel (ja det var väl med säkerhet inte du som ville ligga den där gången iallafall? och var det nu så, så kunde väl han hövligt avböjt?). 
Nej vänta dig inte att det är underbart att vara gravid, det kan säkert vara så, för en del och inte för andra. Jag tillhör de andra och slukas upp av Magica de Hex  i direkt anslutning till att graviditetstestet visar plus. För övrigt även det min mans fel (BEHÖVER HAN VERKLIGEN ANDAS?).
 
2. Du må vara glad att din efterlängtade bebis äntligen har kommit ut ur sitt (ditt) 9-månaders växthus och att du nu får njuta av både din egentillverkade superavkomma, men också av den fröjd att du återfått dina inälvor på den plats i kroppen de faktiskt är avsedda för. För tarmarna i bröstkorgen, njuren i vänsterbenet och lungorna någonstans däremellan är inte på något vis ett upplägg att föredra. MEN som sagt, bara för att du är glad- betyder det inte att din avkomma delar din uppfattning eller bryr sig det minsta om hur dina organ fördelas i kroppen- nej nej bebis kommer vilja flytta tillbaka in i bostaden med jämna mellanrum under ungefär hela sitt första levnadsår. När du njuter av att du kan trycka in magen i dina gamla jeans (om än med lite våld och knökande) kan det tänkas att din avkomma funderar om vägen tillbaka kan vara genom skrik i 345 decibell. När du njuter av tanken att kunna se annat än din navel och på så vis sköta både bentrim och nagelklippning helt på egen hand, tänker bebis låta det stanna vid just tanken-  för inte har bebis bett om att bli född inte. Dina hjärtslag, din kurrande mage, din promenadtakt och din värme är det som duger, dygnet runt. Jättemysigt tänker du. Vi hörs om ett år, säger jag. 
 
 
3. Jag får kanske skylla mig själv. Innan jag blev gravid fick jag höra (väldigt sent i livet ändå, för den typen av information) att bebisens navelsträng inte bara klipps av och sedan är allt frid och fröjd. Nej nej, efter själva klippet så ruttnar den delen som lämnas kvar. Jag säger det igen, den ruttnar. Nu är jag i och för sig inte någon som slänger mig med läkartermer och det finns säkert ett bättre ord för det, på latin eller så, men jag är rätt säker på att ruttna duger bra som beskrivning av händelseförloppet. Delen jag får skylla mig själv rörande är den vidare informationshämtningen, eller snarare bristen på densamma. När jag hörde ruttna och navel i samma mening tänkte jag "nä detta vill jag inte vara med om" och hanterade det på sedvanligt vis, med total förnekelse och igonrans. Detta resulterade i att när det var dags för den lille (benämner den lille för att få er känsliga läsare lite bättre till mods) stumpen (ja det ordet kan jag inte förfina) att ruttna blev det kaos i denna tremannafamilj. 
Sambon inledde kaoset med en bestämd och något skärrad röst från skötbordet "KARIN KOM HIT" (det är för övrigt en annan sak jag rekomenderar er att noggrant gå igenom med era partners innan barnet anläder- när det är lämpligt att ta till ton och tilltalsnamn, vi hade inte gjort upp några sådanna rikttlinjer och jag blev således övertygad om att livet i sin helhet var över för oss alla tre). Men nej, det rörde "bara" den ruttnande delen av kroppen på barnet som nu dessutom hade ramlat av endast till hälften, blödde och varade. Jahaja, då är vår bebis trasig, tänkte jag och ringde sedan runt till alla sjukinstanser som går att ringa efter konstorstid. Jag googlade,kontaktade vänner, bekanta och familj för att sedan föra statistik över svar och tillförlitlighet. Det visade sig såklart, efter timmars arbete med kartläggning, undersökning, böner, (man kan bli väldigt religös i sådanna situationer) rengöring och diskussion, att det var alldeles normalt. Det som däremot inte var normalt var min reaktion, mitt bristande förtroende för barnakuten (jodå jag ringde dit) och min puls under flertalet timmar. Så till dig som väntar barn eller har en nyfödd- var beredd- den ruttnar, blöder varar och ramlar av. Ditt barn kommer inte dö. Och tror du det ändå har jag en 4 timmars studie presenterad på en mindmap som du kan få titta på när oron slår till. 
 
Sen ska jag också berätta gott folk, att man sedan vid graviditet nummer två, nästan blir mer snopen. Jag har själv stött på många överraskningar redan såhär i vecka 24. Detta då man har någon skev bild av att man "kan detta" och "vet hur det går till". Nej nej, att vara gravid är minsann inget man lär sig, men det underlättar verkligen att inte lyssna på alla solskenshistorier och lyckade mysmänniskor som har ett verbalt endorfindisco på sociala medier. Glöm inte att allt inte är rosa och trots att graviditet och barn är det absolut vackraste och bästa i livet, är det ingen som är lycklig alltid.
 
/ Karin Wikström
 
-Glöm inte att trycka på "gilla"  om ni gillar läsningen, så jag vet vad ni vill läsa om! och så bli jag glad såklart.
-Vid stavfel eller grammatiska felaktigheter vill jag bara säga, det är min mans fel. 
 

Kommentarer :

#1: Grethe Hagen Sundbom

Hahaha 😂😂😂 KJEMPEBRA 👍👍😊 Skratta godt nå, takk!! 👍😊😊 Og det er jo HELT SANT!! 😊😊😊😊(Glad jeg kan börje å vente meg barnebarn jeg)💜

Svar: Åhh tack för din kommentar! så glad jag blir! barnbarn låter underbart <3 Kram
Karin Wikström

skriven
#2: Cissi

Älskar att du ringde barnakuten! Och så klart att allt är mannens fel för så är det ju. Det problem som inte går att beskylla mannen för, finns helt enkelt inte. Tack för rolig läsning! // Mamma till 2 (+ 2 bonusar)

Svar: Haha, ja man har då inga gränser när nöden slår till! Tack själv för att du läser, och för din kommentar! Kram!
Karin Wikström

skriven

Kommentera inlägget här :