Enhörningsdans & ruttnande kroppsdelar- livsnödvändig fakta för dig som väntar barn

 
Det finns så många saker jag önskar att någon hade berättat för mig under min första graviditet, både om graviditeten i sig men också om hur livet skulle bli därefter, när alla vilkor plötsligt dikterades av en miniperson. Här följer därför en lista på topp tre saker som jag önskat att någon, någon gång, hade berättat för mig:
 
1. När du är gravid så kommer din relation blomstra i takt med ditt gravidglow. Du och din partner kommer tillsammans välja ut barnvagn, klappa på magen, äta godis och inreda barnrum- allt i dimmorna av rosa glitter och till takterna av fertila enhörningarnas graviditetsdans! Ja, så är det säkert för vissa, men inte för denna duon. Ska du ha dessa ovannämnda myserier så krävs det först och främst att du inte förvandlas till ett monster under din graviditet.  Detta är enligt (egen) vetenskap generellt större sannolikhet att du genomgår denna transformation än att du skulle få något glow eller för den delen något intresse av att höra din partners åsikt rörande vagn (eller något annat barnkommaskall-relaterat).Andra moment som kan vara svåra att övervinna under dessa månader är när partnern för exempel bedriver alla livsnödvändiga dagliga sysslor, såsom förtäring av mat eller in- och utandning och du som gravid tvingas höra på när dessa aktiviteter tar plats. Det glow som det pratas kan du närmast hitta i de svettpärlor som tränger fram i din panna av att knöka på dig ett par gubbiga stödstrumpor. Frukostäggen kokar sönder- din mans fel (om han bara hade gått ut med soporna hade det aldrig hänt), ditt favoritprogram är inställt på grund av hockey- din mans fel (om bara män inte existerat hade inte fåniga sporter som hockey heller gjort det), du är gravid och känner dig som att någon klistrat på Neptunus på din mage för att sedan klistra ihop din hals vid din haka och ditt självfötroende på månen- din mans fel (ja det var väl med säkerhet inte du som ville ligga den där gången iallafall? och var det nu så, så kunde väl han hövligt avböjt?). 
Nej vänta dig inte att det är underbart att vara gravid, det kan säkert vara så, för en del och inte för andra. Jag tillhör de andra och slukas upp av Magica de Hex  i direkt anslutning till att graviditetstestet visar plus. För övrigt även det min mans fel (BEHÖVER HAN VERKLIGEN ANDAS?).
 
2. Du må vara glad att din efterlängtade bebis äntligen har kommit ut ur sitt (ditt) 9-månaders växthus och att du nu får njuta av både din egentillverkade superavkomma, men också av den fröjd att du återfått dina inälvor på den plats i kroppen de faktiskt är avsedda för. För tarmarna i bröstkorgen, njuren i vänsterbenet och lungorna någonstans däremellan är inte på något vis ett upplägg att föredra. MEN som sagt, bara för att du är glad- betyder det inte att din avkomma delar din uppfattning eller bryr sig det minsta om hur dina organ fördelas i kroppen- nej nej bebis kommer vilja flytta tillbaka in i bostaden med jämna mellanrum under ungefär hela sitt första levnadsår. När du njuter av att du kan trycka in magen i dina gamla jeans (om än med lite våld och knökande) kan det tänkas att din avkomma funderar om vägen tillbaka kan vara genom skrik i 345 decibell. När du njuter av tanken att kunna se annat än din navel och på så vis sköta både bentrim och nagelklippning helt på egen hand, tänker bebis låta det stanna vid just tanken-  för inte har bebis bett om att bli född inte. Dina hjärtslag, din kurrande mage, din promenadtakt och din värme är det som duger, dygnet runt. Jättemysigt tänker du. Vi hörs om ett år, säger jag. 
 
 
3. Jag får kanske skylla mig själv. Innan jag blev gravid fick jag höra (väldigt sent i livet ändå, för den typen av information) att bebisens navelsträng inte bara klipps av och sedan är allt frid och fröjd. Nej nej, efter själva klippet så ruttnar den delen som lämnas kvar. Jag säger det igen, den ruttnar. Nu är jag i och för sig inte någon som slänger mig med läkartermer och det finns säkert ett bättre ord för det, på latin eller så, men jag är rätt säker på att ruttna duger bra som beskrivning av händelseförloppet. Delen jag får skylla mig själv rörande är den vidare informationshämtningen, eller snarare bristen på densamma. När jag hörde ruttna och navel i samma mening tänkte jag "nä detta vill jag inte vara med om" och hanterade det på sedvanligt vis, med total förnekelse och igonrans. Detta resulterade i att när det var dags för den lille (benämner den lille för att få er känsliga läsare lite bättre till mods) stumpen (ja det ordet kan jag inte förfina) att ruttna blev det kaos i denna tremannafamilj. 
Sambon inledde kaoset med en bestämd och något skärrad röst från skötbordet "KARIN KOM HIT" (det är för övrigt en annan sak jag rekomenderar er att noggrant gå igenom med era partners innan barnet anläder- när det är lämpligt att ta till ton och tilltalsnamn, vi hade inte gjort upp några sådanna rikttlinjer och jag blev således övertygad om att livet i sin helhet var över för oss alla tre). Men nej, det rörde "bara" den ruttnande delen av kroppen på barnet som nu dessutom hade ramlat av endast till hälften, blödde och varade. Jahaja, då är vår bebis trasig, tänkte jag och ringde sedan runt till alla sjukinstanser som går att ringa efter konstorstid. Jag googlade,kontaktade vänner, bekanta och familj för att sedan föra statistik över svar och tillförlitlighet. Det visade sig såklart, efter timmars arbete med kartläggning, undersökning, böner, (man kan bli väldigt religös i sådanna situationer) rengöring och diskussion, att det var alldeles normalt. Det som däremot inte var normalt var min reaktion, mitt bristande förtroende för barnakuten (jodå jag ringde dit) och min puls under flertalet timmar. Så till dig som väntar barn eller har en nyfödd- var beredd- den ruttnar, blöder varar och ramlar av. Ditt barn kommer inte dö. Och tror du det ändå har jag en 4 timmars studie presenterad på en mindmap som du kan få titta på när oron slår till. 
 
Sen ska jag också berätta gott folk, att man sedan vid graviditet nummer två, nästan blir mer snopen. Jag har själv stött på många överraskningar redan såhär i vecka 24. Detta då man har någon skev bild av att man "kan detta" och "vet hur det går till". Nej nej, att vara gravid är minsann inget man lär sig, men det underlättar verkligen att inte lyssna på alla solskenshistorier och lyckade mysmänniskor som har ett verbalt endorfindisco på sociala medier. Glöm inte att allt inte är rosa och trots att graviditet och barn är det absolut vackraste och bästa i livet, är det ingen som är lycklig alltid.
 
/ Karin Wikström
 
-Glöm inte att trycka på "gilla"  om ni gillar läsningen, så jag vet vad ni vill läsa om! och så bli jag glad såklart.
-Vid stavfel eller grammatiska felaktigheter vill jag bara säga, det är min mans fel. 
 

Allt som glimmar är inte guld. Alla som våldtar är inte män.

.. eller?
 
Jaha, då var det dags för mig, som vanligt lite sådär på efterkälke, att tycka till om #metoo debatten. Jag är en sån som behöver tid- tid att fundera, tid i eftertanke, tid för värdering och för det egna minnet. Ibland behöver man inte heller lägga sig i allt, vispa runt i alla debatter och tycka till om det ena och det andra- alla frågor kan omöjligt beröra en lika djupt. Så är inte fallet här, tvärt om, det berör lite för mycket och skaver i hjärtat lite för ofta för att kunna sammanfattas med något så simpelt som ord. Men bara för att jag kälkar efter tänker jag dock inte säga att jag dyker upp i slutskedet av debatten, jag tänker inte säga att allt redan är sagt. För jag hoppas denna debatt har vaknat för att stanna. Att den tränger sig in i varje mans hjärta, i varje politikers agenda, i varje klassrums atmosfär och i varje rättssals väggar. Jag hoppas att vi inte geggar ihop päron och äpplen och på så vis riskerar att vattna ur  innebörd och drunkna i misstolkningar och inte alla män. 
 
Jag vet med säkerhet att de flesta kvinnor i min omgivning på ett eller annat sätt varit utsatta för övergrepp, trakasserier eller våldtäkter, av just män. Jag vet att jag själv blivit utsatt i både skola, arbetsliv och uteliv. Jag vet att man som kvinna anses korkad om man går hem själv på natten eller inte klär på sig ordentligt. Som att be om att bli utsatt. Att kvinnor går hem med nycklarna i handen och andan i halsen. Att vi inte är rädda för andra kvinnor vi möter, vi är rädda för män.
 
I mitt Facebookflöde dök genast, varvat med alla hemska historier om sexuella övergrepp, upp män som kände sig påhoppade och ifrågasatta som just män. En man som skrev en lång status om hur han minsann också var rädd när han gick hem på natten och att han som man ständigt lever med risken att bli falskt anklagad för en våldtäkt. Självklart många "gillningar" av andra män och lite hederliga ryggdunkar.Till dig, till er och till alla andra män som känner att detta handlar om en hatstorm mot er, som tänker "jag har aldrig.." nä må så vara. Alla män är inte våldtäktsmän men alla våldtäkter (98%) begås av män. Det gör mig, som kvinna inte mer trygg att veta att inte alla män tänker trakassera mig eller våldföra sig på mig. Det är ändå männen jag kommer att vara rädd för. Och vill du tvunget ta ett ord i debatten och göra dig hörd- gör det för att få ett slut på den värld och det sverige vi kvinnor vittnar om idag -och inte för att prata dig själv fri, det är inte nödvändigt om du inget har gjort.  Vi har inte tid att tycka synd om dig, vi har inte tid att lyssna på dig just nu- för kvinnor dör medan du skriker "men inte alla".
[bild från google]
 
 
Till män
Är du pappa?- var en förebild för dina pojkar
Är du i ett förhållande?- behandla din tjej/fru med respekt
Har du humor?- Sluta skratta åt eller dra sexistika skämt
Bär du offerkofta? Sluta tro att det handlar om dig
Har du vänner?- Prata om problemet med andra män
 
/ Karin Wikström
 
PS1. Och i debatten kommer såklart kulturella skillnader upp och någon påstår att invandringen är orsaken till övegrepp. Egentligen vill jag sammanfatta allt med ett rungande nej men slänger istället ut en tanke om sexköpsresor till Thailand, Martin Timell, "grab them by the pussy" och Sveriges historia, sug på den karamellen lite. Kanske googla en sväng och kom sen tillbaka och säg att det är en ovästerländsk kultur.
 
PS2. Det är förtyck att bestämma vad en kvinna ska ha på sig, förbjud hijab! säger männen i västvärlden och bestämmer vad kvinnor inte ska ha på sig. Ska vi börja där?
 
PS3. Glöm inte trycka på gilla om ni gillar läsningen, trots att den är av allvarligare karaktär än normalt!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Taggar: metoo;

Stövelkvalitet & döden på bryggan- att anordna #höstmys!

 
Ja, detta med att blogg.se uppmanar oss bloggare att skriva inlägg under hashtag #höstmys, det tycker jag är en väldigt trevlig idé! att sprida inspiration i form av bilder och texter på en årstid som många förknippar med minskad livslust och mörker- och visst hade jag velat bidra till lite höstpositivism- om det inte vore för att jag är så fruktansvärt dålig på att just höstmysa. 
 
Ni som följt bloggen ett tag tänker säkert nu "nähä, hon är inte bra på hösten heller" med tanke på min totalt oinspirerande sommar, Och nej det har ni rätt i! inte hösten heller, däremot är jag väldigt bra på alla årstiders övergång till nästa. Ibland så bra att man skulle kunna tro att det var jag som fick betalt för sändningen av nästa årstid- men sanningen är helt enkelt den att jag är bra på att tänka på hur bra saker SKA bli. Och sen blir det som ni vet sällan just så.
 
Min inställning till hösten ändrades för sisådär 5-6 år sedan. Det var i samband med att jag fått en systemkamera som jag i gluggen av sommar och höst bestämde mig för att applicera lite av min årstidsbytesoptimism även på den mest skavande övergång året har. Jag köpte svindyra gummistövlar (Hunter, för er som kan något om stövelpriser och galonkvaltét). En muggtermos som kunde brukas med för allmänheten okänt innehåll (jag ville på den tiden gärna att folk skulle tro att jag föredrog kaffe vilket gör termosen till ett utmärkt drickdon för anonym dricka, såsom oboy). Hunden hade jag redan, vilket kan anses som tur, då det kan tyckas vara lite överdrivet att köpa en hund bara för att reparera skadan av en ny årstid. 
 
Så ut i naturen stövlade jag med systemkameran i högsta hugg, termosen och hunden lika redo. Jag minns att min vision för dagen var att fotografera igenbommade sommarstugor och övergivna trädgårdsgrillar. Jag vet också, fast den lärdomen kom lite sådär i efterhand, att beträda folks privata bryggor i jakten på ett fint fotografi inte bara är omoralistkt- utan även på höstens kant förbannat halt. Jag själv kan inte mycket om galon eller stövelindustrin men jag vet att stöveltramp på en hal brygga leder till diverse oönskade akrobatiska övningar såsom split eller spagat.. eller vad det nu kan tänkas heta när benen går isär på tok för mycket. Hunden min blev överlycklig  över mitt fall och var antingen för dum eller för smart för att visa en tillstymmelse till oro över sin mattes onaturliga kroppställning. Istället trodde hon att jag hade hittat på någon helt ny höstlek (vi var ju inte så vana vid hösten som sagt) och visade sin stora glädje och engagemang genom att genast kura ihop sig till formen av en köttbulle och glädjerusa rakt in i ett berg av sommargästernas sopor, innehållandes en krossad spegel. Där sprang hon runt några varv medan jag låg kvar på bryggan i fortsatta funceringar kring vilket ben som egenligen hörde till vilken höft- helt oförmögen att stoppa henne. Besegrade av hösten tog vi oss hem, hunden halt på tre av fyra ben tack vare spegelskärvor. Jag halt från topp till tå tack vare torrdyk. Som tur är tog jag några bilder innan själva traumat utspelade sig och kunde likt medelsvensken lägga upp en #höstmys bild på Facebook och lura min omvärld att jtro att jag var precis lika kababel att vara självständig i naturen som alla andra. 
 
Bilden jag tog har jag döpt till "död på okänd mans brygga".
 
Jag har avancerat med åren. Jag blir inte längre per automatik svårt skadad under hösten. Jag välkomnar den varje år, med min sedvanliga årstidsbytesglädje! och dessutom njuter jag periodvis under hela årstidens gång. Dock har jag fortfarande svårt att få till det helt smärtfria supermyset, trots att jag tänder ljus och aktar mig för både gummistövlar och bryggor. Vad jag inte klarar att akta mig frånpå hösten är hela södra sveriges virusbank. Både jag och Melker har inlett denna höst med förkylngar, hosta och feber och har givetvis hela tiden lyckats avlösa varandra när den andre börjat bli frisk. Ska man då ovanpå detta fixa #höstmys gör man det bäst inomhus, Tänd ett ljus och baka något trevligt som du sedan kan ta bild på. Själv bakade jag tekakor som blev i två vitt skilda kulörer. Said blev först lite imponerad och undrade om jag smaksatt dem olika, när jag fick förklara att det som skiljde dem åt var gräddningstiden då hans febriga son krävde olika mått uppmärksamet vid de olika plåtarnas ugnsvistelse. 
 
Så ja, höstmys har vi-men det bedrivs kanske inte riktigt i samma form som i resterande Sverige. Nu till exempel har vi mys i form av en feberhög Melker och jag. Nyss mös vi nere på golvet, i grodställning, vaggandes i önskvärd takt då vi letade efter nappen han avfärdat med bestämdhet för att sedan snabbt ändra inställning till.
 
Ja nog myser vi allt! i en svetthög som påminner om sommaren & i en ångest helt värdig hösten. Men, jag gillar det ändå på mitt eget vis. Sålänge jag slipper försöka imponera.
 
/ Karin Wikström
 
 PS. Ni vet, klicka gilla på hjärtat om ni gillar och det där! <3