Tequiladrottning VS Bebiskonung- mammalivets verklighet.

Idag insåg jag  på allvar att det finns ett före och efter. Många oblivna mammor (inkluderat mitt tidigare jag) hävdar med bestämdhet att ingenting i deras tillvaro ska förändras för att ett barn kommer till världen inte. Barnet får helt enkelt hänga på i den takt och tempo den moderna mamman tågar på. Före jag blev gravid, som jag ändå får säga skedde rätt sent, nyss fylda 30, skulle jag  beskriva mig själv som en klassik ungmö (ska erkänna att jag fick googla motsatts till ungkarl...och ungmö låter mer som ett oanvänt avelssto än någon som lever livet i singelstan). Jag bodde några år i  Australien, arbetade i barer -och mitt största problem i tillvaron var då att reda ut hur solbrännan kunde fjälla ojämnt när den helt klart kom på plats samtidigt. Jag sov när jag ville, arbetade när jag ville och bytte ort när jag ville (eller när stämningen på orten blivit lite taskig efter för mycket tequila eller för lite moral). Det var ju såklart inte just den tillvaron jag tänkte bjuda in bebisen i. Men jag trodde nog iallafall att jag skulle vara den som bestämde när hur och var vi skulle gå ut, var bebisen skulle sova, eller om jag skulle få ta en dusch. 
 
Men så kom han, royaliteten själv, Melker Bebiskonung Wikström, och med ens var alla mina tankar om handlingsfrihet och självstyre inte lika aktuella längre. Om jag ansåg mig själv vara bestämd, var det ingenting mot min avkomma. Han har dikterat vilkoren från första stund, både gällande mitt utseende, min dagliga hygien  mitt sömnmöster och min promenadtakt. För er som är gravida och tror att livet ska fortsätta som tidigare. Tillåt mig presentera en dag, för cirka ett år sedan, med en tremånaders Melker:

6:30 Ni förstår säkert att dagen började långt tidigare, eller så skulle man kunna säga att föregående dag aldrig riktigt tog slut. Vem brydde sig om dag eller natt- inte någon i vårat hem iallafall! men vid god morgon nummer 87 i ordningen agerade vi! Nu började dagen av ledighet, kaffemys, barnvagnspromenader och gos i soffan... eller?

09:00 Äntligen en stund för kaffe. Det skulle avnjutas på sedvanligt vis; kallt och skiktat (för att det stått framme sedan 06:00 alltså, så ingen tror att jag hade en barista under soffan som serverade mig kaffe i skikt med hjärtan av mjölkskum). Vid tidigare drickförsök hade bebisdiktatorn varit trött, uttråkad eller hungrig. Jag hade såklart snällt agerat verktyg för alla behoven.

11:00 Rastlös. Att prata med en onaturligt hög tonart, i en ljudnivå som stundtals uppnår samma decibel som en plåtverkstad roas man inte av speciellt länge("Mamma ÄR HÄR I KÖKET OCH gör en macka bara lillaaaaa ÄÄÄLSKLING, INTE GRÅTA nuuuu"). Jag ville egentligen mest träna, hoppa bungy jump, utbilda mig till kirurg eller bestiga ett berg. Men man tränar inte som nybliven mamma, inte sån träning som är svettig och endorfinutsöndrande iallafall. Inte heller bestiger man några berg (annat än tvättberg möjligtvis). Anledningen mina vänner heter framfall. Många fenomen relaterade till barnafödande har extremt äckliga namn. Framfall är inte ett sådant, det är istället värre än det låter. (För er som inte vet vad framfall är så är det benämningen för när resten av innehållet i din kropp vill följa efter bebisen ut, samma väg, långt efter själva förlossningen). Så nej, med det sagt; hårdträning och bergsklättring fick vänta. Jag googlade istället kirurg + internetkurs. Fick upp en bild på Britney Spears, vilket tog motivationen för kirurgande ur mig illa kvickt.

13:00 Ungefär här tog orken slut och tristessen över! Klä på dig Melker, vi ska ner på stan!

14:00 Efter diverse utmaningar, såsom spyor, ombyten och övriga oidentifierade behovsgråt satt Melker i selen och vi spatserade hurtigt fram över Trelleborgs gator. Melker hade nämligen bestämt att vi inte använde liggvagn i vår familj. Att han vid sin blyga ålder på 3 månader vägde över sju kilo var inget vi skulle ta hänsyn till.

14:05 Min axel gick troligtvis ur led. Detta låssades vi inte om, nu när vi äntligen var ute. Melker krävde dessutom en jämn promenadtakt, att stanna för en löst hängande axel var det inte tal om.

14:20 Inne i shoppingcentret  Ett äldre par mumlade något om att jag skämde bort barnet som bar runt det på "det viset". Jag tror inte gammelgäddorna insåg hur annorlunda deras shoppingrunda hade upplevts om Melker legat i en vagn.

14:25 Det visade sig att skämma bort och skämma ut var begrepp som låg nära vartannat. Melker krävde en som sagt jämn promenadtakt och jag fick absolut inte titta på något i butik under midjehöjd. Jag gungade höftgung, folk tittade, jag slutade, Melker skrek.

14:40 Världens längsta kö. Jag hade snabbt blivit en sån mamma som tyckte att jag hade företräde i livets alla väntande. En sån jag inte skulle bli. Släpp fram mig, anars ska jag berätta min förlossningshistoria.

14:41 Ingen släppte förbi mig. Istället anslöt en sig en man med tatuering i pannan kön. Han började prata med mig om hans tid som småbarnspappa och konsekvenserna av detsamma. Jag undrade om det är dit det leder. Om Said en dag bara skulle tappa det lilla vettet han har och komma hem med en tatuering i pannan. Jag tror än idag inte det är omöjligt. En röd tulpan, som en biverkning av föräldraskapet liksom.

15:30 Hemma igen. Insåg att jag promenerat runt med mina träningsleggings bakochfram (borde heta bakenfram? bakochfram låter alldeles för rätt för någonting så fel). Det gjorde inget. Jag hade även spya på min tröja. Det gjorde inget det heller. Vad jag dock inte hade mer än en minut i månaden var barnbidraget på mitt  konto.

16:00 Melker somnade, uttröttad av livets stora utmaningar (såsom en mamma som ständigt höll fel takt)

16:07 Insikt om egen trötthet,  jag bestämde mig för en gubblur på soffan. Man ska ju passa på när barnet sover säger dom som kan detta med bebislivet.

16:08 Melker vaknade & jag insåg att jag omedvetet prioriterat bort ett toabesök till fördel för att tomglo i väggen.

16:09-18:00 Tittade på Melker som bestämde sig för att vi skulle ha ögonkontakt resten av livet. Hade vi inte det tänkte han minsann inte vara glad.

 

 
Med detta sagt säger jag inte att mitt före på något vis var bättre än mitt efter. Tvärt om! spyor är okej, kläder bakochfram är okej- till och med kroppsdelar ur led är okej. Kallt kaffe med bebis är bättre är varmt kaffe utan. Och nu är det bara 3,5 månader kvar tills att min vardag ska vändas upp och ner igen, denna gång av en bebisdrottning. 
 
Visst, lite snopet är det allt. Jag som precis har börjat använda både mascara och jeans på daglig basis och även återgått till varmt kaffe som dricks på tilltänkt tidunkt. Men jag har åtmindsonde inget så stressande som en ojämn solbränna att oroa mig för, det måste jag säga, det är ju skönt.
 
/ Karin Wikström
 
Och, fina läsare! Glöm inte trycka gilla om ni gillar! <3

Kommentarer :

#1: fia

Tänk att du fått en kung och ska få en drottning - minsann inte illa <3 :P


Svar: Högsta vinst! <3
Karin Wikström

skriven
#2: Tanja

Haha, du är galet rolig! Du beskriver det så klockrent. De styr hela tillvaron de här små minimänniskorna. Kruxet nu är dock att vår 3-årige kung och vår 3-månaders kung inte riktigt styr åt samma håll.
Vad roligt att ni väntar en liten tjej! Grattis!

Svar: Haha åhh, då vet jag vad jag har att vänta sen då? Jag vet inte vad som är värst, om de styr åt vars ett håll eller om de går in i maskopi? blir ju två mot två. & tack! känns roligt om än lite läskigt med en flicka =)
Karin Wikström

skriven
#3: Magdalena Ledin

Haha så jävla klockrent😂👏🏻 du gjorde min lördagskväll 👌🏻

Svar: Åhh tack för din kommentar! roligt att du läser! =)
Karin Wikström

skriven

Kommentera inlägget här :