Luftburet gift & BB-ångesten

 
I egenskap av mamma är jag skitstressad. Och då menar jag inte den klassiska typen av mamma stress som enligt kvinnonormen berör hushåll, matlagning, läxläsning och livspussel. Nej, den stressen jag ständigt lider av är en stress jag skapat själv, i samråd med min sambo. Vi kallar det kort och gott för BB-ångesten! Detta för att det var där själva stressen tog avstamp och vi båda kan relatera till vad den andra går igenom vid denna benämning- och kan snabbt komma till undsättning.

Det var såhär det hela började:

Första natten på BB och sambon hade enligt överenskommelse "vaktimme" (vi är lite neurotiskt lagda båda två och bestämde oss snabbt att för att det bästa för våra psyken var om vi vakade över det lilla barnet i skift), Sambon kunde inte sova, eftersom han hade bebisjouren, jag kunde inte sova eftersom jag nyss fött ett barn och inte fattade någonting. En stund in på Sambons jourtimme smög jag upp till bebisen och klappade honom på kinden, som då var aningen kall.

 

Jag: Han känns lite kall...kanske ska vi höja värmen härinne?

(Sambon hör: han känns lite kall? NÅGOT MÅSTE VARA FEL!)

Sambon: Kan du tända lyset då!?

Jag: Ehh.... varför det?

Sambon: Amen f-aan Karin TÄND!!

Jag: VAD ÄR DET SOM HÄNDER? (tänder lyset enligt direktiv från jouren)

Sambon: Ja han är väldigt kall, det är nog något fel...

(Jag hör: han är kall, något är fel!!)

Jag; Han verkar inte reagera när du håller i honom?

(sambon hör: han vaknar inte!!)

Sambon: Jag ringer till barnmorskan

(Jag hör: Nä han vaknar inte, vi måste få hjälp nu! jag ringer!)

 

Barnmorskan kommer inrusande.

Barnmorskan: vad är det som har hänt?

Sambon: Jo, vi försöker väcka honom och han vaknar inte!

Jag: Alltså han är helt BORTA, han är supertrött!

Barnmorska: Okej, hur länge har ni försökt?

Jag: Ja alltså nån minut eller så... men han e verkligen jättetrött.

Barnmorska: Ja okej, men klockan är ju tre på natten... när var han vaken senast?

Sambon: ja... alltså Karin ammade ju honom vid ett...

Jag: Men nu går han inte att väcka!

Barnmorskan: Nä okej.. men varför försöker ni väcka honom?!

Jag: ehh... ja alltså.. det går ju inte att väcka honom, han är så trött.

Barnmorskan:  Ja men han kanske vill sova... han är nog.... trött.

Sambon: ehh ja.. jo.. men vi tänkte.. eller Karin sa att han var kall...och ja.. att något var fel

Jag: Det var DU som sa att något var fel.. jag ville bara höja elementet..

Barnmorskan: okej men jag föreslår att ni låter er bebis vara istället så han får sova! han mår hur bra som helst.

Vi: ehh okej! tack då...gonatt...hejdå... sov gott..eller ja.. hejdå.

 

Och så har det alltså varit sedan dess, arbete i skift. googlande, statistikförande (statistikförande går helt enkelt ut på att man ringer med en fråga till olika personer/vårdinrättningar och räknar sedan ut vilket svar som procentuellt verkar mest rätt innan man agerar). Sambon är rädd för möbelkanter och jag är rädd för popcornkärnor. Han är rädd för benfrakturer och jag är rädd för gift. Lille herr BebisMelker dock, han är inte rädd för någonting. Han utsätter oss ständigt för våra nyutvecklade fobier. Med ett leende på läpparna jagar han icke ätbart att äta, stångar  huvudet i alla kanter och säger DAAAAH med belåtenhet innan han slänger sig handlöst i ett fritt fall mot golvet (vi tror att DAH betyder "MAMMA OCH PAPPA NI KAN INTE STOPPA MIG OCH DET KAN VARA SÅ ATT JAG SKADAR MIG NU MEN JAG BRYR MIG INTE")

 Så efter att ha lekt med Melker i trädgården och därmed cirka var femte minut inbillat mig att han ätit något giftigt när jag har tittat bort, undrat om han kanske gråtit av en svår allergisk reaktion istället för trötthet eller om hans kind inte är lite svullen?! Ja efter dagen är jag färdig som artist. En dag av komprimerad BB-ångest.

BebisMelker sover nu gott i sin säng. Jag ligger på soffan och googlar "sena allergiska  reaktioner", "luftburet gift i blommor" och "total isolering". Vi får se om vi går ut mer i detta livet.

 

 

/ Karin Wikström

 PS. Du som inte alls kan relatera till känslan.. men kanske ändå är rädd för att exempelvis flyga. Försök föreställa dig att du varje gång du ska köra din bil måste göra det på 10 000 meters höjd. Och personen bredvid dig bara skiter i att sätta sin mobil i flightmode trots den (för dig) uppenbara risken. Och skrattar samtidigt.

 

Glöm inte klicka på gilla-hjärtat om ni gillar! så jag vet vad ni vill läsa!

 

Kommentarer :

#1: Anonym

Hej låter jätte jobbigt att känna Så varje dag😶❤️ Vet inte alls hur jag ska relatera till det heller och ditt förslag påverkar inte mig så för höga höjder är super härligt för mig också... men ifall hoppas för din/ er skull ni kan beabeta bort BB ångesten med tiden och inse att slå sig bli sjuk / förgiftad kan hända i vilken ålder som helst men läser din blogg varje gång du länkar den 👍🏻

Svar: Åh skönt att inte kunna relatera! Njut av den känslan 😁👌🏼 roligt att du läser! Kram 🌸
Karin Wikström

skriven
#2: BoiberLoiber

Denna såkallad "BB-ångest" är hemsk!! Jag lider också av den 🙈 Jag pillar ständigt W i munnen för jag är livrädd att han ska sätta något i halsen. W blir mest sur för att jag stör honom i hans lek/upptäcktsfärd 😬 Försöker tänka att den kanske dämpas med åren men den kommer nog snarare ersättas av andra saker då, tex att han ska bli mobbad eller mobbas och hamna i "fel gäng". Det är också ganska utmattande att tänka på saker som ska hända när han börjar skolan när han bara är drygt ett år gammal 😂

Svar: Haha åh! Igenkänning. Bebisskurkarna tittar på en som man e helt dum i hövve! "Sluta gräva i min mun mamma, jag är på ett uppdrag här som du ser". Och mobbing. Och mopeder. Och knark. Nänä, jag är inte redo för denna världen 😅 kram 🌸
Karin Wikström

skriven
#3: Madeleine Hinn

Alltså att bli förälder är ju det mest magiska i livet. Men det är ingen som talar om innan att det också blir ens största svaghet. För inte fan får det hända kidsen något och man vill ha koll på precis allt och helst skulle jag kunna tänka mig vissa dagar att skippa det här med arbete och skola/förskola och bara vara med mina barn just för att världen känns otrygg och jag vill ha koll 24/7. Kidsen mina är 9 år och 18 månader. Jobbar aktivt på att slappna av. Varje dag ❤✌

Svar: Haha! Härligt att veta att jag troligtvis kommer vara precis lika neurotisk om 9 år då haha! Jag är helt med på vad du säger. Bodyguard 24/7 känns mer rimligt än arbete! Tack för din kommentar 🌸 kram!
Karin Wikström

skriven
#4: Anonym

Min dotter på tio månader badade i baljan i morse. Jag satt precis jämte, så klart, men ändå gled hon på en millisekund ner med huvudet under vattnet när hon skulle ta en leksak. Jag fiskade upp henne direkt och hon hostade lite och blev ledsen men sen var det snabbt bra igen. Jag sitter dock fortfarande här och googlar "sekundär drunkning", "torrdrunkning" och "kan man dö av en kallsup". Dottern ligger jämte och tar sin förmiddagsvila i lugn och ro medan mitt hjärta fortfarande slår i 180. Så ja, jag kan verkligen relatera.

Svar: Åh det där känner jag igen! "Sekundär drunkning" har det googlats friskt på i detta hus! Räcker med en liten för lång ansiktstvätt på det lilla barnet för att frågan ska dyka upp. Skönt att man inte är ensamgooglare! 🌸 tack för din kommentar! Kram!
Karin Wikström

skriven
#5: Heléna

Det blir inte bättre! :) Jag har 5 barn mellan 3 och 26 år och det blir nästan värre när dom blir äldre, det ska festas, åka bil, cykla i fyllan, vara ute på nätterna, ha kärlekssorg osv osv min ena dotter bor i Karibien just nu, förstår du så mycket som kan hända där? SÅ långt bort från mig... man får ju magsår!

Svar: åh herregud! Tack för den Peppen liksom😅 hah! Melker ska aldrig då röra sig utanför huset utan mig. Inte innan 30 års ålder iaf. Bo i Karibien låter iof rätt härligt. Men ens barn, de får bo inom kommungränsen 🙈 tack för sin härliga kommentar! Kram!
Karin Wikström

skriven
#6: Anonym

Varje månadsdag brukade vi länge high-fivea varandra att vi lyckats hålla barnet vid liv ytterligare en månad

Svar: Man ska inte ha för höga ambitioner, överlevnadshighfive låter fullt rimligt här borta ;-)
Karin Wikström

skriven

Kommentera inlägget här :