Journalistlinjen i tankarna & lilla laxgrytan i håret

 
Ni vet den där "jag har något skrivrelaterat roligt på gång"- grejen som jag smög omkring i vassen med för inte så längde sedan? Jo,det var nämligen så att jag sökte till journalistlinjen och hade blivit kallad till deras tester. Coolt tänkte ni kanske, precis som jag. Men coolt var det inte mer än i någon dag. Det är nämligen något som sprätter snett i mitt huvud av just ordet test. Jag vet inte om det har med min högst mediokra instats under skoltiden att göra, eller faktumet att min vinnarskalle inte har lust att utsättas för risken att inte dra hem en vinst. Det finns flera exempel på hur jag reagerar när ett test blivit aktuellt. Ett exempel är första gången (!) jag anmälde mig till högskoleprovet. Då ringde kort därefter en högst alvarlig högskoleprovskvinna och undrade om det verkligen kunde stämma att jag var både blind, döv- och led av dyslexi, som min asökan förtällde. Hon ville även berätta att jag hade skickat in anmälningsavgiften två gånger och att en gång räckte mer än väl. Jag drog en slutsats, att klarade jag inte av något så simpelt som att skicka in själva anmälan utan missöden, då skulle jag fan inte heller genomföra något test. Bättre att vara lyckligt ovetandes om sina tillkortakommanden. Andra gången jag anmälde mig till högskoleprovet gick själva anmälningsproceduren bra (jag hade ju trots allt övningsanmält mig vid ett tidigare tillfälle). Däremot visade sig att ansvariga för högskoleprovet utan förvarning skickar ut ett välkomstmail med en lista på saker som man ska ta med till provet.
 
1. Penna
2. Suddgummi
3. Linjal
 
Nummer 1 och 2 gick väl an, men när jag läste punkt 3 visste jag direkt att det inte skulle bli något test för Wikström denna gången heller. Delvis för att jag inte hade något intresse av att vara ägare till en linjal-men framförallt för att jag under hela min skolgång var starkt ifrågasättande till den skara klasskamrater som ritade spikraka linjer i sina välskrivna block. De som drog ett streck efter varje matteuppgift, de som suddade nogrant när någon blev snett, blåste bort suddsmulorna, för att sedan rita om. De som sneglade föraktfullt på mitt fulblock- där jag  ständigt bara drog ett nytt streck på frihand, alternativt sket fullständigt i vilket. Det var alltså dessa linjalmänniskor jag skulle ställas mot i denna högskoletävling. Aldrig i livet tänkte jag & flyttade mailet till datorns papperskorg. Sen gick jag in och budade röven av en kinesisk kaffeservis på en auktionssida, -LÄGG DIG GRETA, blomsterservisen  och vinsten är min! 
 
Jag ska inte helt förringa mina insatser dock, de tester som jag tagit mig för har gått förvånansvärt bra. Det har aldrig känts speciellt bra dock och jag kan för allt i världen inte förstå hur jag tagit mig igenom diverse IQ-tester med bra resultat. Under dessa tester är allt jag har kunnat tänka på att någon kommer ringa upp mig efteråt och erbjuda mig stöd i vardagen, alternativt ett parkeringstillstånd för handikappade. Att denna någon ska säga "ojdå lille Karin, du ska ju inte vara ute i den stora världen inte". Men antingen har slumpen gjort att kvadraten efter rektangeln är rätt när jag gissar loss. Eller så krävs det ingen linjal för att ha ett normalvärdigt IQ. vi kommer nog aldrig få veta. 
 
Ja, men hur som helst, testerna till journalistlinjen! Jag inledde min korta (tilltänkta) karriär med att googla världens ledare(en bra start för att uppdatera mammahjärnan), jag kunde dock inte på något vis få till ett bra uttal på Xi jinping och ungefär där kan man i efterhand se att karriären avrundades. Jag valde istället att fördjupa mig i tre olika tv-serier, ta upp min löpträning, storstäda under diskbänken och utveckla ett intresse för sörjeflugan och dess levnadssätt. Jag kände mig inte alls redo för tester och plugg-  och jag kände framförallt inte att det är vad jag vill göra just nu. Jag vill skriva för att det är roligt, när jag har tid och lust och jag vill (nåja)hellre lyssna på babblarna i sorround, än att sitta ensam och läsa på om solenergi och Erdogan. 
 
När jag tröttnar på mitt jobb (som jag faktiskt älskar mestadels av tiden) och när jag tröttnar på att ha lilla laxgrytan i håret och babblarna i öronen- då ska jag lära mig allt om Xi Jinping, Då ska jag söka igen. Tills dess ska jag skriva lite blogg, jobba lite och bara njuta av allt fantastiskt som faktiskt hänt det senaste året. 
 
 
Och kanske, kanske, ska jag köpa mig en linjal.
 
/ Karin "försöka duger" Wikström
 
 

 
Att hänga med sin avkomma slår det mesta! Han ska jag lära allt jag kan. Utom att utala kinesiska ledares namn. Fast det är ju inte heller något jag skulle säga att jag kan.
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer :

#1: Anonym

Älskar dina inlägg men så tråkigt att du (förmodligen i all hast) skrivit en riktig tabbe. För inte tycker du väl att ett lägre iq är förenligt med handikappsparkering? Jag hoppas att det skrevs utan reflektion och att det bara är en felformulering. Kram på dig!

Svar: Härligt att du gillar min blogg :) kanske kan tyckas vara lite rå humor men min blogg ska nästan alltid läsas med en nypa salt. Mycket jag skriver ska inte tas på orden, utan är ett sätt att driva med mig själv eller samhället. I stort & smått. Hoppas du förstår hur jag menar, för sällan är jag speciellt korrekt! <3 kram
Karin Wikström

skriven

Kommentera inlägget här :