Kravmärkta morsor & Barnhatarna

 
Så dyker det upp ännu en artikel där en mamma genom att lyfta sitt eget perfekta mindfulness -föräldraskap och samtidigt kastar lite skit på andra mammor, kammar hem mer likes & delningar än sjungande katter på Facebook. Artikeln delas och delas i den stora mammamassans FASA och förfäran över hur många föräldrar det sägs finnas, som inte vill umgås med sina stackars oälskade barn! Artikeln delas med utrop som "jag skulle ALDRIG göra så mot lilla Maja inte! usch för sådanna föräldrar". Men Jessica Lotorn, jag undrar vem alla dessa föräldrar som du skriver om är? De som enligt dig gör allt för att inte behöva träffa sina barn, dessa monsterföräldrar som skickar barnen sjuka till förskolan för att de helt enkelt inte älskar dem och gör allt för att slippa dem? För jag vet då ingen. Det jag med däremot med bestämdhet vet, efter bara sju ynka månaders erfarenhet som mamma, är att:
 
1. Om ditt högst älskvärda barn har skrikit sig igenom sex av veckans sju nätter (den sjunde har barnet istället glatt agerat cirkusdirektör mellan klockan 01 och 05). Du har burit, matat pussat och vaggat. När bebisen även beslutat sig för att dagtid endast sova i famnen i en jämn promenadtakr(en takt som kan vara lurig att få till) samt önskar ögonkontakt livet ut. Då är det inte dags för ekologisk nyponsoppa. Då är det dags för farmor mormor eller valfri annan vuxen människa. Hejdå bebis, mamma älskar dig! 
 
2. Förr fanns nog inte ordet "egentid" - inte för att det inte exsisterade utan för att behovet inte såg likadant ut. Inte heller könsrollerna eller kvinnans rätt att ifrågasätta sitt heltidsuppdrag (det var alltså delvis bättre och delvis sämre). Barnen var även allas ansvar. Ni minns väl Bullerbybarnen? Inte en gång hör du Lasses mamma säga till Brittas mamma att hon borde skärpa till sig. Skulle granngården se efter hennes barn? Vad i hela fridens namn gjorde Brittas mamma egentligen? inte var hon som som ett kravmärkt föräldraexemplar i häcken på ungarna iallafall. "Nu är vi sex och ett halvt barn i Bullerbyn" säger Olle när lillasyster Kerstin kommer till världen. Skulle detta hända idag, ett -Bullerbykollektiv! Ja då hade socialtjänsten fått uttöka sina telefontider. Med en nyfödd i ett amningsmaraton, sömnlösa nätter, hormonkaos och bristande rutiner blir man som föräldrer helt slut. Inte slut på kärlek, bara slut på ork. Addera ett något äldre barn som klättrar på väggarna av understimulans och helst av allt vill stoppa tillbaka nytillskottet in i mammas mage alternativt i munnen. Inte heller läge för nyponsoppsmys va? 15 timmar förskola, farmor eller mormor! Hejdå lillbarnet! mamma älskar dig!
 
3. Alla har inte närvarande pappa till sitt barn eller för den delen närvarande pengar i sin plånbok. Vissa har inte möjligheten att vara denna supermamman som avstår allt jobb för att badda panna och invänta feber. Vissa måste jobba FÖR att de älskar sitt barn. Inte tvärt om. En tom plånbok, ett barn som kanske får feber kanske inte. Vi provar! för söndagsmiddagens skull. För nya vinterskor! Hejdå älskling mamma älskar dig!
 
4. Pekpinnar till andra mammor är jävligt ute. Säg något om papporna istället. Nä just det, det är också ute.Hur skulle det vara om vi hade mer förståelse? Att sluta hävda att vi är bättre än någon annan. Att sluta lägga mer skam och skuld på kvinnor, som i hela sitt liv ifrågasätts hur de än väljer att göra. Som ifrågasätter sig själva, oavsett om du gör det eller inte. Karriär eller mamma, hämtmat eller ekologiskt, förskola eller hemma. 
 
 
 
 
För ska vi vara helt ärliga Jessica, så är faktiskt nyponsoppa ungefär lika hälsosamt som din inställning till andra mammor. 
 
 
/ Karin Wikström
 
 
 

Kommentarer :

#1: christin

Tänkvärt!

skriven
#2: Anonym

Hej Karin. Jag vet inte vem du är och var du kommer ifrån/jobbar osv. Jag fullkomligt älskade Jessicas inlägg. Jag är förskollärare i en kommun där invånarna har det ekonomiskt bra ställt. Det Jessica har beskrivit för mig, är inte folk som lämnar bort sina barn för de inte älskar dem utan för att det är lättare att låta någon annan göra jobbet. På min arbetsplats är detta vardagsmat för mig. Exempelvis satt jag nyligen med en familj där barnet var sjukt och vi förklarade 4 dagar i rad att barnet inte orkar vara hos oss, vi ringer så att de får hämta hem barnet. Konstigt nog kan inte föräldern komma ifrån jobbet(ca 30min ifrån förskolan) så fort som möjligt utan det tar tre timmar så de hämtar sin vanliga tid iallafall. När vi hade samtal om detta sitter föräldern & erkänner att dom kan inte va hemma för de inte kan stimulera sitt barn. Så då har dom det roligare på förskolan. Så denna verklighet Jessica beskriver, den finns i mitt liv varje dag. Och för mig handlar det inte om att hacka på andra föräldrar - det är ni som inte tål kritik. Detta handlar om sanningen i dagens barns liv. Hur kommer detta utvecklas? Jag vill att föräldrar tar sitt ansvar, annars kan jag börja få betalt en förskollärarlön plus sjukvårdarlön. För mina arbetsuppgifter har ökat sedan föräldrar började bete sig såhär!

skriven

Kommentera inlägget här :