Årets mamma & karriärsval

När andra mammor i en mammagrupp på Facebook har bättre koll på ditt barns ålder än du själv...

Ridå.


/Karin 

(Märk väl hur jag ansträngt mig för att censurera bilden! Jag ska alltså varken satsa på karriär som proffesionell mamma eller grafiker) 

Högmod & en livstids indragen veckopeng

Dagens självförtroendepepp: när den finnige tonåringen på bänken utanför Willys nickar mot mitt sletna förkylningsnylle & yttrar"hon va ändå snygg" (ordet ändå kändes väldigt överflödigt men man får ta det man får).


Dagens brutala återförelse till verkliga livet: När den finnige killens kompis tveklöst & förvånat sekunder efter (han kunde liksom inte vänta en minut?) replikerar "asså...hon är ju skitgammal!" 

Dagens högmod: när jag medvetet slänger lite extra med håret, efter bänkutlåtande nummer ett, innan bänkutlåtande nummer två. 

Dagens olämpliga: När jag inser att bänkflåsarna är typ 15 år & att mitt hår lämpligen borde slängas med för deras pappor, alternativt spegeln där hemma. 

Ändå jävligt sur, förkyld tant. 


/Karin 

Moderskänslor & Nattlig happy hour

 
Jaha, men då verkar det vara så att internets ankomst till vårt hus resulterade i våra imnunförsvars avgång. Lite som att universum konstant måste jämna ut antalet bra saker med lite dåliga. Eller att immunförsvaren helt enkelt är rädda för modern teknologi. Hur som haver så har Melker dragit på sig hosta och feber! själv ligger jag i startgroparna tätt efter med hosta och trötthet. Att ta hand om ett sjukt barn kan nog vara det mest komplexa Gud någnsin har kommit på (utöver min relation till mat, men det är en helt annan dimension). Att vårda en febrig bebis är det i särklass mysigaste och det i särklass jobbigaste som finns. Självklart råder det inga tvivel om att moderskänslorna svämmar över i takt med att febertemperaturen stiger endast för att arten människa inte ska dö ut på grund av en avkommas ynka förkyling. För hade inte dessa känslor blossat upp så pass att du som mamma ändå finner det mysigt med en 40 gradig kokande liten människa stånkandes i din armhåla och sparkandes på din urinblåsa, hade du troligtvis där och då lämnat barnet för gott. Man hade tagit sin armhåla, tömt sin urinblåsa och vinkat hejdå. Men så gör man inte. Istället myser man, baddar, vaggar sjunger i takt med att bebisdikatorns storhetsvansinne växer sig enormt. Och om man tidigare funderat på om det är rimligt att en åtta månaders bebis 355 gånger per natt kräver dig att stoppa in nappen i hans mun är du nu helt perplex av hans täta komandon. Men där är den- din modersinstinkt som lyder hans minsta lilla förhållningsorder, som ser till att vagga honom i precis den takt som önskas och som ligger sömnlös i timmar- endast för att vara redo med flaska, kräkhanddukar och vatten. Känns lite som att hålla i en 12 timmars happy hour i bebisbaren. Och det gör man ju så gärna.
 
På återseende när smittan lagt sig.
 
/ Karin  
 
(googlar; ej bli sjuk och får upp en bild på ett glas vin. Say no more google. Say no more).