Döden i Eiffeltornet & vesslans dans- att dejta med hedern i behåll

Jag har ju, som tidigare nämnts i bloggen, aldrig varit speciellt bra på att vara singel och inte heller varit singel speciellt  ofta under mitt liv som människa. De perioder jag har varit singel har jag dock varit ute i dejtingsvängen en del & ungefär lika många gånger har jag ärrat mig själv eller någon annan för livet. Jag tänkte dela med mig av mina absolut värsta dejtingmissar- för dig som är singel att lära av- eller för dig som är i ett förhållande att skratta åt: 
 
1. Jag vet inte om man kan kalla det en dejt när man åker med någon till Paris? men lite så kändes det. Vi hade träffats ett tag och han ville bjuda med mig till Frankrikes huvudstad! Jomantackar sa jag  (egentligen sa jag si si i tro om att det var franska) och mot baguetter, rutiga dukar och terrorhot bar det av. Det kan tyckas vara en konstig sammanfattning av Paris, men detta var runt 2004, om jag inte minns fel och rädslan för terrorismen hade liksom kommit in i vår vardag på ett annat sätt- iallafall i min vardag. Innan avresa satt jag, likt jag alltid gör inför en resa och funderade kring huruvida det fanns någon risk att dö i samband med olika (för landet specifika) platser, djur eller liknande. Jag insåg att Eiffeltornet definitivt var ett hot mot min planerade dödsålder (den är väl tilltagen). Alla i min närhet bedyrade dock- inget kommer hända, du måste åka upp i Eiffeltornet. Så jag övervann min rädsla för min inneboende turist. Jag och min dejt promenderade upp för eiffeltornets trappor, tittade på utsikten och tog bilder- allt enligt tursimens alla regler. För att ta sig upp på tredje våningen i tornet krävs det att man åker hiss och till den hissen hade det bildast en liten kö, där vi tog plats. Tills det som inte skulle ske givetvis skedde;larmet gick! Detta var inte heller vilket larm som helst, inget man kunde missta för en snattad souverni eller ett missnöjt barn- detta var larmens larm! Inte nog med det intensiva tjutandet, detta avlöstes med jämna mellanrum av en kvinnlig röst som uppmanade oss alla att lämna byggnaden i lugn(!) och skynda att hitta närmaste utgång då det råder EMERGENCY. Jaha mig behöver hon då inte säga till två gånger att lämna en byggnad där larmet tjuter och bomben snart biserar. Jag tror ingen människa i världshistorien har rört sig så snabbt för dessa eiffeltorniska trappor och jag tror inte heller att en dejt tagit slut så abrupt. Om vi ska vara helt ärliga kände jag inte killen speciellt väl då och det krävs faktiskt lite mer från min sida för att jag ska vilja möta (vad jag trodde var) döden tillsammans med någon i Paris. Mina ben gick som elvispar ner för den välplanerade trätrappan. Min dejt gav dock inte upp så lätt utan sprang efter och skrek något i stil med "akta" och "lugna dig". Phö, tänkte jag. Överleva heter det. Väl nere från tornet gick jag till en kiosk, köpte en flaska vin och la mig på ett tryggt avstsånd från exploderande torn, svepte flaskan och hetsåt chips. Dejten kom ikapp och vi berörde inte ämnet mer under resan, jag tror inte varken jag eller han visste hur vi skulle förhålla oss till att jag lämnade honom att dö, om det nu var vad som väntade. Det fanns inget att bygga vidare på. Jag skulle aldrig kunna säga "jag gör allt för dig". Han skulle aldrig kunna höra ett larm igen utan att oroa sig för att jag obekymrat skulle lämna honom i ljusets hastighet. Dagarna i Paris passerade, jag tappade hans kompis kamera i en pool och sen åkte vi hem. Det blev inte vi.
 
2. En annan dejt som inte gick speciellt bra, var en jag hade under åren jag bodde i Australien. Jag har aldrig varit speciellt bra på namn eller för den delen ansikten vilket har förstatt mig i diverse olika obekväma situationer. Ofta har det handlat om människor som kännt igen mig och jag inte känt igen dem- eller att jag tror att jag känner folk fast jag egentligen bara känner igen dem från kassan på Ica eller SVT debattprogram. Ni kan ju själva tänka er utgången när man på stan frågar kassören hur läget med henne egentligen är. Denna gången började katastrofen innan jag ens hunnit träffa dejten. En kille hade nämligen bjudit ut mig "om jag någon gång kom till Melbourne". Han hade en kompis som ägde en bar och behövde jag jobb kunde jag bara kontakta honom. Efter en tid i Cairns bestämde jag och några kompisar oss för att prova Melbourne. Jag tänkte att det inte kunde skada att ringa den här killen, i hopp om att inte vara arbetslös allt för länge. Han mindes mig (som tur var) och ville gärna ses. Han skulle genast börja kolla upp jobbmöjligheter. Vi bestämde träff i en närliggande ort och vi bestämde att han skulle möta upp mig på spårvagnssationen. Problemet var bara -hur fan såg denna människa ut?! Det hade ju gått en tid sedan han lämnade sitt nummer i baren jag jobbade på då och ska jag vara helt ärlig så trillade det ju ofta in många nummer på en kväll. Denna killen kom jag dock ihåg då han hade brutit sitt ben och var nykter och därför kändes ganska pålitlig när det gällde "fixa jobbsnacket". Påväg mot vårt möte blev jag mer och mer nervös över att inte känna igen honom. Jag hade ju bara träffat honom på en mörk nattklubb, men jag litade på att han skulle känna igen mig. Där stod jag och väntade och väntade när jag såg en man i en bil på andra sidan vägen. Jag tyckte att han tittade väldigt mycket åt mitt håll och kanske var han lika osäker? Efter ganska lång tid bestämde jag mig för att göra det mest onaturliga i situationen- jag smög fram till bilen, lite i taget, stannade upp och tittade mot bilen igen - är det han? såg han ut så? kan han isåfall vinka lite? och sen smög jag ytterligare några steg närmre. Det som händer när man smyger sig på människa eller objekt är att man förr eller senare kommer fram till sitt mål. Så där stod jag, utanför hans nerrullade bilfönster och glodde rakt in, efter att ha tagit ansats likt en vessla. Jag harklade mig och sa lite generat "are YOU Ben?!" och han tittade tillbaka, förundrad och lite ängsligt svarade han kort "no.. Im scared".  Jahaja, då var det inget, tack & adjöken. I samma stund dyker den där riktiga Ben upp och jag kände givetvis igen honom. Ett annat givetvis är att jag inledde träffen med att beskriva vad jag precis utsatt hans landsman för- med stor inlevelse och imitation av vessla. Det blev knappt någon dejt, men ett jobb ordnade han till mig som utlovat. Sen pratade vi aldrig mer igen. Jag antar att han inte gillade.. vesslor?
 
3. Denna historia är kort och konsis och tipset i sig går helt enkelt ut på att inte dricka vodka redbull på en första dejt. Inte heller ska en sådan dejt ske på ett ställe där dans är tillåtet och ljudvolymen hög. Det behöver ju inte vara så, men jag vill höja ett varningens finger att det KAN bli så- att du under dejten finner dig själv på dansgolvet med din nyktra dejt. Du dansar "sidledsstegklappdansen" medan du försöker dricka din drink ur din drinkpinne, då sugröret sedan ett tag tillbaka sitter fast i ditt hår. Du kallar honom Peter. Han heter inte Peter. 
Du åker hem och ni hörs inte igen. Antingen för att han inte gillar namnet Peter, eller för att han kan se skillnad på sugrör och drinkpinne. 
 
Där har ni mina topp tre! eller botten tre snarare! När jag nu ligger här i soffan, med mannen till mitt barn i vårt gemensamma hus ser jag tillbaka på dejtandet och tänker TACK GODE GUD att jag slipper det jag inte kan behärska. Och tack Gud, för Said, som jag vet hade hämtat ett sugrör.
 
Nu vill jag höra om era värsta dejter! berätta och sprid kunskapen vidare till nästa generation singlar- kanske kan vi tillsammans få någon att skippa imitation vessla eller sidledsstegklappdansen!
 
/ Karin "försöka duger" Wikström 
 (bilden är lånad från google, då jag aldrig dejtat någon tillräckligt länge att ta en dejtingbild)
 

Kommentera inlägget här :