Salamibarn & grannrelationer

Så, då är vi på plats i huset! Efter natt nummer två har det visat sig att lägenhetsboende  faktiskt har klara fördelar och att inte allt med husboende är en parkpromenad. Jag har för enkelhetens skull valt att göra en nackdelslista med husboende, för er att ta del av:
 
- Temperatur! är man van vid att ha gratis uppvärmning på en väldigt liten yta, där man dessutom klistrat igen all formm av ventilation) är man också van vid att leva livet iklädd linne & byxor. Ett 200 kvm hus blir en chock för både nästipp och tår. Speciellt om värmen  av ekonomiska skäl varit avslagen fram till inflytt - i ett stenhus. Enligt säkra källor kommer vårt hus bli varmt igen till vintern 2018. Skönt att veta att jag kan slita friskt på yllestrumporna utan att ha nästa vinters förbrukning i åtanke.
 
 
Den nattliga odugligheten som berörts tidigare blir om möjligt mer oduglig när sovrummet håller en temperatur på 14 grader. BebisMelker tänker dock inte benåda en föräldrer bara för att denne vill behålla sina tår förankrade i sina fötter. Nej, han har slagit på stort och brakat in i den värsta fasen i hans liv. Nu är ju bara det livet sex månader långt, men just därför kan man tycka att livet borde vara mer förnöjsamt. För övrigt förstår jag mig inte alls på dessa faser -  vad exakt som utvecklas till vad? Fasen vi befinner oss i nu ser ut ungefär såhär; han vaknar, skriker efter napp (och sin mamma förmodar jag, eftersom nappen faktiskt ligger där bredvid, bara att stoppa rätt i mun om han så behagar) nu råkar jag vara just mamman, så jag går alltså upp (& håller på att frysa fast i golvet mellan vår säng och hansvagga) väl framme stoppar jag alltså in nappen, enligt bebisMelkeres begäran, buffar honom lite på rumpan och ser hur han nöjt gosar in sig i det varma täcket, suttar på nappen och somnar om. Jag däremot- hoppar från ben till ben för att hålla värmen och tar vid "uppdrag slutfört" ett jämnfotahopp upp i sängen och  huttrande ner under täcket. Precis när jag snuddar drömmarnas värld och fötterna börjar tina hörs ett "flopp". Nappen åker ut, bebis visar missjöne, mamma ska hjälpa och allt börjar om-. i timmar. Vem fan utvecklas av detta nappinferno? Hade det inte varit bättre för alla, inte minst  evulotionen, om man bara hade kunnat fråga bebisen "så Melker, hur upplever du nu omvärlden som sex månaders bebis", fylla i ett skattningsformulär och sen arbeta mer konstruktivt med hans nya upptäckter och frågor som lillhjärnan tycks kämpa med från klockan 01 till 06. Och när jag säger för evultionens skull så menar jag att det finns en risk att vår generations "näraföräldraskap" helt enkelt dör ut här runt 30 år. Ingen kommer palla.
 
Grannar- Som husägare har man ett helt annat anvar för relationen till sina grannar än om man bor i lägenhet. Idag vårdade jag relationen till vår granne efter bästa förmåga- ,med andra ord rätt i stöpet. Mötet inleddes med att jag och Melker dundrade nedför trappen till tonerna av BebisMelkers bestämda stämma. En nyfunnen stämma som han upptäckt i samband med att han upptäckte salamin som smak och begränsning av densamma. Melker ville helt enkelt äta salami resten av sitt liv och mamma Karin var av en annanåsikt. Nähä, men om jag skriker SÅHÄR då! då kan du nog få fram en liten jäkla skiva till, dumtant! Även salamin och mamma Karin når sin gräns och Melkers satte som svar på tal igång sin siren i decibell som en plåtverkstad. Och där kom grannen ja! Hej! och nej jag har inte slagit mitt barn, och ja det är en HAN eller säger man kanske HEN nu, han har ju rosa på sin overall. (Inget skratt). EH hur gick det med stämningen från förra ägaren. Inte bra nä. Men nuuu har ni nya trevliga grannar, tadaaaa! (Inget skratt). Eh jasså din man har pratat med min man? Nä han heter inte Sohuid, han heter Sajad, eller jag menar Siad... nä, så heter han inte. SAID, Said heter han! visste ju att jag kunde hans namn! ja oj vad detta lilla salamibarn skriker, nu måste vi gå! kul att SES! verkligen! vi ses igen! HEJDÅ ALICE (Anneli? Anki? Anna? Ann-Britt?).
Inga spontana grillkvällar där inte. 
 
Såklart finns det även fördelar med att bo i hus!en sådan fördel kan till exempel var att jag och samobon (som jag nu helt oefteränksamt avslöjat namnet på!) kan vara i olika rum! (alla som haft en relation längre än 3 månader förstår fördelen i detta). Jag kan även gå en promenad med Melker & hunden, utan att släpa allt 4 trappor ner för att sen se att det regnar och släpa upp allt igen (jo man har en väderlek även på fjärde våningen och jo vi hade fönster i lägenheten, men de tar sin tid att asa ner allt barnrelaterat tillbehör, så väl nere och ute har det hunnit bli en ny årstid).
 
 
Vardagskaos och en salamiMelker som bara lärt sig krypa med benen och därför störtar stup i kvarten.
Nu ska det vräkas upp lådor, innan nappnatten tar vid.
 
/ Karin Wikström
 
 
 
Taggar: bebis, enmammablirtill, försökaduger, föräldraskap, grannar, mammablogg, mammaledig, nappfiasko, salami, utvecklingsfas;

Kommentera inlägget här :