Läpplöst & gränslöst

 
Har ni hört uttrycket "resting bitch face"? om inte så betyder det i sin enkelhet att man har ett ansikte (möjligen ett ansiktsuttryck) där man i ett fullt avlslappnat läge ser ut som en sur bitch. Ett sånt har inte jag. Nä istället verkar det vara så att mitt arvsanlag gett mig ett "kulmänniskapåstan face", som inte är alls speciellt förmånligt. Detta välkomnande ansikte (!) har försatt mig i diverse oönskade situationer. Ett exempel är när två utbytesstudenter vid Lunds universitet, kom fram till mig och min bulldog, Selma, på vår morgonpromenad för att fråga om hur man egentligen skulle utläsa universitetsområdets karta? Tilläggas kan att jag fortfarande var iklädd pjamas, kunde knappt se ut från min frisyr och hade just en hund förankrad vid min sida! Att mista mig för en universitetsstuderande människa torde vara omöjligt. Men icke. Historien slutade iallafall med att en av männen blev så fruktansvärt rädd för Selma (som ville ge honom en god morgon puss av bästa slag) att han helt enkelt gjorde ett svanhopp, rätt upp i min famn. Han använde sedan min pjamasbeklädda kropp som en mänsklg sköld till skydd för angriparen. Man hade kunnat tro att vi var ensamma på univesitetsområdet, med tanke på att de valde att fråga just mig även om hundrädslan var ganska påtaglig. Men det var vi inte. Allt detta utspelade sig alltså framför folk. Framför intelligenta glasögonbeklädda universitetsmänniskor! Detta märkliga scenario hade jag aldrig behövt uppleva om jag bara hade haft ett resting bitch face. Då hade jag fått gå obemärkt förbi.
 
Så! ofta när jag går genom stan frågar alltså folk mig om vägen, eller om pengar (ja det är nog inte unikt för just mitt ansiktsuttryck) och jag blir sällan lämnad helt ifred som önskvärt. Igår gjorde ingen skillnad. Sekunden efter jag skickat en bild på mitt trötta mammafejs till min syster och i detta efterlyst mitt pigment i mina läppar (som tycks vara på rymmen tillsammans med mina ögonbryn, d-vitamin och den roliga tillvaron) kom en man fram till mig och viftade med armarna. Eftersom jag direkt tyckte att mannen såg hemlös ut (om du läser detta vill jag redan här be om ursäkt för mitt misstag, kanske är du också småbarnföräldrer? kanske är även ditt utseende på rymmen?) Jag tog ut mina hörlurar för att prata lite med mannen som såg ut att vara i nöd. Det var han inte. Han presenterade sig som reporter från Trellebors Allehanda (tänk att allehanda-tidningar fortfarande existerar!) och ville HEMSKT GÄRNA ställa några frågor. Fan. Med tanke på att jag inte längre har en mun, inte hade sovit på hela natten (läs förregående inlägg) och inte direkt hade något att säga om Trelleborgs stadsbussar borde det självklara svaret ha varit nej! (till följd av ett par raska steg från mannen och hans kamera, som han nu plockat fram ur sina gömmor). Men jag sa ja. Sen minns jag inget mer. Troligtvis sa jag något dumt om stadsbussarna och har nu med min stora trut, som hörs men inte syns, förstört för både svärmor (vars resor utgör 90% av bussarnas dagskassa) och miljön i Trelleborg! Svettig av nervositet pratade jag lite för  mycket om mitt barn (!) ursäktade mitt utseende och log stort mot kameran. Och ingen, allra minst jag själv, vet varför. 
 
Så- hade de inte varit för att tidningar numera även publiceras på internet hade jag tvingat sambon att åka runt och samla in varje exemplar av kommande nummer. Nu får jag bara låta bli att visa mig på stan de närmaste veckorna. 
 
Idag går flytten till vårt nya hus! Efter ytterligare en natt av oduglighet (sambon försökte ta ett av Melkers uppvak men jag tog snabbt över då han frågade var jag lagt batterierna....) går även denna dag i trötthetens tecken. Inga planer på att medverka i någon tidning eller dansa ofrivillig dans med utbytesstudent dock. Men å andra sidan, vem vet.
 
/ Karin Wikström
 
 
 

Kommentera inlägget här :