Krigsförberedelser och Agneta Sjödin

 
Inatt fick vi i all hast packa ihop kigsförnödenheter i vår såkallade "krisväska" och bege oss ut till vår bunker- en krigsbunker från andra världskriget, som så förmånligt är placerad på tomten till vårt nyköpta hus (frågar ni min sambo är det dock snarare huset som förmånligt ligger på tomten till vår nyköpta krigsbunker). Då jag redan hade lite svårt att andas, efter tidigare närkamp med en ryss (tänk Peter Stormare) tog det en bra stund innan jag tog mig från sängen till krisväskan- som i gammal hederlig "alltgåråthelvete-anda" visade sig vara gapande tom. Inte ens en ficklampa. Inte ens ett kex. Nåja, med en punkterad lunga, har man inte tid att gråta över kex. Man får ta vad man haver!- som i detta fall visade sig vara klämmisar (påsar med barnmat) i smakerna broccoli och spenat. Här ska det överlevas! Flyglarmet tjöt så det skar i öronen och inga mindre än Agneta Sjödin,min svärmor och en gammal bosnisk klasskamrat från mellanstadiet dök upp i bunkerns dörrhål. Agneta tittade på mig och mina påsar med slätmosad broccoli och berömde min insats i ett kort men högtidligt tal; utan mig hade Trelleborgs befolkning troligtvis inte överlevt. Vardagshjälte, jo man tackar! Och så ett nytt flyglarm.
 
Och ungefär där tog min tillvaro i ära och berömelse slut. Bunkern byttes på nolltid ut mot en halvklibbig säng (vad är det med dessa hormonsvettningar efter barnafödande?) flyglarmet visade sig vara Melkers oblygsamma sätt att säga god morgon och min krigsskadade lunga var endast min ena näsborres skrik efter en dos nässpray, Någon Agneta sjödin, klasskamrat eller svärmor syntes inte heller till. Vilket jag på ändå kan känna viss tacksamhet över. 
 
Kan tycka att det är lite typiskt. När man äntligen drömmer en dröm med någorlunda intressant innehåll (och inte bara att man måste samla in alla karaktärer från Babblarna under tidspress) - att man ska behöva störas innan upplösning. Men min egna analyseringsförmåga säger att med tanke på att jag inte ens under nio månaders graviditet lyckades packa ihop en BB-väska att tala om är jag rätt övertygad om att vi överlevt ungefär en kvart i bunkern. Och jag hade väl i krisen blivit uppkäkad först, med tanke på att den bristfälliga packningen ändå låg under mitt ansvar. Det jag dock hade velat ha svar på innan det kalla brutala uppvaknandet är; varför hade svärmor inte med sig någon mat? Hade hennes spis kanske brunnit igen? Hade Agneta Sjödin med sig något form av pris till mig eller skulle jag nöja mig med utmärkelsen? Vem hade ätit upp kexen i krisväskan? Skulle lille herr bebis Melker äta broccolin under krigsnöd eller fortsätta vänta in gröten?
 
Så många obesvarade frågor som jag hoppas på att få svar på nästa gång drömmarnas värld utspelas. Så alla ni som tror att mammor vill sova för att vi är trötta? nej nej. Vi vill bara att något ska hända i vår något bleka tillvaro..gärna med broccoli och Peter Stormare. 
 
/ Karin Wikström
Taggar: agneta sjödin, bebis, broccoli, enmammablirtill, försökaduger, föräldraskap, krigsföring, mamma, mammaledig, peter stormare, svärmor;

Kommentarer :

#1: Hanna Karlsson

Det hade varit intressant att få veta hur det slutade. Typiskt drömmar att vakna från dem innan upplösningen.

Svar: Ja visst är det? aldrig blir man prinsessan! aldrig blir man hjälte! men är det en mardröm kan man ge sig fan på att man får vara med till slutet!
Karin Wikström

skriven

Kommentera inlägget här :