Rumptändning & Nattningstips


Idag har varit en dag som rätt och slätt gått i rövighetens tecken (rövighet som beskrivning av en känsla men också bakdelen av en kropp)


Dagen har i sin rövighet bjudit på besök av bästa slag, min vän Sofia och hennes 1,5 åring Isabella. Isabella är som barn i den åldern är mest- överallt. Under loppet av en timme har lilla fröken Boll utan vidare bekymmer tuggat i sig en halv inredning, tagit ett smak på odientifierbart metallföremål, bestigit Mount;Stol,Soffa,Fönsterkarm,Trapp,Matstol,Mamma-  samt försökt hänga Melker i ett tjänstekort. Av ren välvilja såklart. Under tiden för sina göromål har hon dessutom undantagslöst ubrustit WOW eller bara AAA. Som jag älskar henne! BebisMelker då, som har fått lite av sin mammas hysteriska nerver (vi behöver
inte låssas som att jag inte lämnade kvar en dejt uppe i Eiffeltornet för att raskt försätta mig själv i säkerhet vid ett utrymningslarm) har lika frekvent berättat vad han tyckt om dessa läten- dock i en mer utdragen, egen decibell. 

När finbesöket lämnade bestämde jag och Melker oss för han skulle ta ett bad, då badbaljan nu har hittat upp ur kartongen och in i badrummet. KUUUL tjöt BebisMelker när hans rumpa nuddade badvattnen! Äntligen bada igen! Och jag kände mig där och då, som världens bästa mamma.  De flesta som besökt vårt nya badrum har ååhhh:at sig över att ljuset tänds per automatik, när man träder in i badrummet likt ljusets härskare. Jag har själv varit lite mallig när jag sett folk äntra i förvåning, tills idag. Känslan av att vara världens bästa mamma varade ungefär 1,4 sekunder, en genomsnittstid jag är väl bekant med. Något jag däremot inte är bekant med alls är var sensorjäveln till den automatiska lampan sitter  - och det blev direkt uppenbart att den inte heller visste var jag satt. För det blev mörkt. Kolsvart. Med Melker i ena armen, (som slogs för sitt liv för att få lov att; sitta, ligga, stå eller helst av allt lägga sig på mage i baljan) och andra armen i luften fick jag inte önskvärt resultat. Bara svart. Vänta nu; var hade jag egentligen hamnat? i rymden? I ett parallelt jävligt mörkt universum? VAR JAG DÖD? Paniken kom antågande. Jag visste ju trots allt inte i vilken riktning jag skulle vifta och armen verkade inte vara tillräckligt stor för att nå framgång. Så vilken annan kroppsdel är då ledig och stor? Jo rumpan. En rumpa i vädret och en Melker i armen och ljuset kom tillbaka, i en minut. Sen började det om igen- till Melkers stora glädje. Jag gick från världens sämsta mamma till universums sämsta-då jag inte orkade tvivla på hela min existens en gång per minut och tog därmed ett vuxen beslut om att badet var över. Så var Melkers liv- kungjorde han i skrik. 

När BebisMelker insåg att livet skulle fortsätta so förut bytte vi om till pjamas och lagade en flaska välling. Eftersom Melker utståt ett badtrauma utan dess like tänkte jag att det var bäst om han fick somna lite tidigare och att jag därför kunde vänta med att äta middag till att han lagt sig, nattningen brukar ändå gå tämligen fort. Och som den mammaguru jag är, tänkte jag ge er några rykande färska tips på vad man ska undvika om man vill ha en snabb nattning:

  • När du matar ditt barn med flytande föda, såsom välling. Häll maten I BARNET och inte PÅ BARNET då detta ger två skilda resultat. En Bebis som är dränkt i sin gonattflaska behöver byta om. En bebis bytar inte om själv. En Bebis vaknar när den helt plötsligt ska kränga av sig och på sig pjamaser, och bebisen kommer att låta dig veta att du gjort fel.
  • När du bytt till ny torr pjamas, vaggat om, gett napp, bett om ursäkt till den lille royaliteten som till slut accepterat dina förlåt somnar förhoppningsvis barnet om. När du då ska lägga ifrån dig barnet- lägg barnet I VAGGAN inte PÅ VAGGAN. Alltså- däng inte barnets huvud i vaggans kant. Barnet kommer då vakna och du får snällt börja om med dina ursäkter och ditt vaggande igen. Och dendär maten kan du nu glömma.
 
Är det mer ni undrar över, om ni vill ha personlig coaching i mammalivet bad-eller insomningsmetoder kan ni bara kontakta mig på: ingenkomtillskada@forsokaduger.se
 
/ Karin

Trevnadsbajs & klädsim

 
Idag har det varit en dag som jag gärna hade lämnat till historien, oberörd & bortglömd. Dagen började lite lagom klockan 05:00 då min sambo skulle till jobbet. I samband med hans morgonrutin fick han ett till synes ostoppbart behov av att skrika ut diverse frågor till ett mörkt och stilla universum (frågor som "Men vaar är alla mina kläääääder"), Universum svarade med tystnad (en tystnad som jag njöt av) men som BebisMelker genast bröt med ett glatt GOD MORGON HUSET! Och säger BebisMelker god morgon så är det god morgon som gäller. Dagen fortsatte med överlämning av lägenheten som vi nu sålt. Detta i sällskap av en övertrött Melker, som tänkte att stämningen på det något formella mötet kanske kunde lättas upp lite- om han bara bajsade ner allt i hans närhet! Han hade fel. Bajs överallt är aldrig kul men särskilt okul är det om man samtidigt tvingas hålla god min och lyssna på köparens obeskrivliga (fast han ville bestämt sätta ord på det) intresse för lastbilar "jasså, de kör från Holland.. lastbilarna... ja okej... jo.. men du nu måste jag verkligen göra något åt allt bajs här förstår du... jaha, du har varit i en lastbil? i tyskland! kul..men jag ska bara..du ser..bajs.." Dagen avundades med ett Melkers lilla kvällsbad (jag skriver lilla, så ni ska förstå hur enkelt det egentligen ska vara, hur oskyldigt ett litet jävla bad är). När Melker är redo för badet inser jag att jag inte har packat upp hans balja, vilket är grundläggande tillbehör för just baljbadande. Jag bestämmer mig  för att duscha honom istället, så jag inte krängt av alla kläder i fullt krig helt i onödan. In i duschen, lägger honom på en handduk på golvet (hans ögon blir stora som tefat) slår på vattnet, och Melker tjuter som vanligt av glädje! Men va fint tänker jag och stoppar in huvet i strålen! äntligen något som verkar lösa sig smärtfritt! Gött, verkligen! tills jag förstår mitt uppenbara misstag - mina kläder. 
 
 
Med detta lämnar jag denna dag, ett glas rödvin i flabben (ja inte glaset, men vinet iaf), en pastaröra och en morgondag inväntas med förväntan. 
 
Redo att inmundiga
 
Adjöken lägenheten! 
 
Nu är det jag som ska ta mig ett allvarligt snack med universum! och får jag inget svar, så får jag iallafall tystad. Win win. 
 
/ Karin "försökaduger" Wikström
Taggar: bebis, enmammablirtill, försökaduger, föräldrer, mamma, mammablogg, mammaledig;

Salamibarn & grannrelationer

Så, då är vi på plats i huset! Efter natt nummer två har det visat sig att lägenhetsboende  faktiskt har klara fördelar och att inte allt med husboende är en parkpromenad. Jag har för enkelhetens skull valt att göra en nackdelslista med husboende, för er att ta del av:
 
- Temperatur! är man van vid att ha gratis uppvärmning på en väldigt liten yta, där man dessutom klistrat igen all formm av ventilation) är man också van vid att leva livet iklädd linne & byxor. Ett 200 kvm hus blir en chock för både nästipp och tår. Speciellt om värmen  av ekonomiska skäl varit avslagen fram till inflytt - i ett stenhus. Enligt säkra källor kommer vårt hus bli varmt igen till vintern 2018. Skönt att veta att jag kan slita friskt på yllestrumporna utan att ha nästa vinters förbrukning i åtanke.
 
 
Den nattliga odugligheten som berörts tidigare blir om möjligt mer oduglig när sovrummet håller en temperatur på 14 grader. BebisMelker tänker dock inte benåda en föräldrer bara för att denne vill behålla sina tår förankrade i sina fötter. Nej, han har slagit på stort och brakat in i den värsta fasen i hans liv. Nu är ju bara det livet sex månader långt, men just därför kan man tycka att livet borde vara mer förnöjsamt. För övrigt förstår jag mig inte alls på dessa faser -  vad exakt som utvecklas till vad? Fasen vi befinner oss i nu ser ut ungefär såhär; han vaknar, skriker efter napp (och sin mamma förmodar jag, eftersom nappen faktiskt ligger där bredvid, bara att stoppa rätt i mun om han så behagar) nu råkar jag vara just mamman, så jag går alltså upp (& håller på att frysa fast i golvet mellan vår säng och hansvagga) väl framme stoppar jag alltså in nappen, enligt bebisMelkeres begäran, buffar honom lite på rumpan och ser hur han nöjt gosar in sig i det varma täcket, suttar på nappen och somnar om. Jag däremot- hoppar från ben till ben för att hålla värmen och tar vid "uppdrag slutfört" ett jämnfotahopp upp i sängen och  huttrande ner under täcket. Precis när jag snuddar drömmarnas värld och fötterna börjar tina hörs ett "flopp". Nappen åker ut, bebis visar missjöne, mamma ska hjälpa och allt börjar om-. i timmar. Vem fan utvecklas av detta nappinferno? Hade det inte varit bättre för alla, inte minst  evulotionen, om man bara hade kunnat fråga bebisen "så Melker, hur upplever du nu omvärlden som sex månaders bebis", fylla i ett skattningsformulär och sen arbeta mer konstruktivt med hans nya upptäckter och frågor som lillhjärnan tycks kämpa med från klockan 01 till 06. Och när jag säger för evultionens skull så menar jag att det finns en risk att vår generations "näraföräldraskap" helt enkelt dör ut här runt 30 år. Ingen kommer palla.
 
Grannar- Som husägare har man ett helt annat anvar för relationen till sina grannar än om man bor i lägenhet. Idag vårdade jag relationen till vår granne efter bästa förmåga- ,med andra ord rätt i stöpet. Mötet inleddes med att jag och Melker dundrade nedför trappen till tonerna av BebisMelkers bestämda stämma. En nyfunnen stämma som han upptäckt i samband med att han upptäckte salamin som smak och begränsning av densamma. Melker ville helt enkelt äta salami resten av sitt liv och mamma Karin var av en annanåsikt. Nähä, men om jag skriker SÅHÄR då! då kan du nog få fram en liten jäkla skiva till, dumtant! Även salamin och mamma Karin når sin gräns och Melkers satte som svar på tal igång sin siren i decibell som en plåtverkstad. Och där kom grannen ja! Hej! och nej jag har inte slagit mitt barn, och ja det är en HAN eller säger man kanske HEN nu, han har ju rosa på sin overall. (Inget skratt). EH hur gick det med stämningen från förra ägaren. Inte bra nä. Men nuuu har ni nya trevliga grannar, tadaaaa! (Inget skratt). Eh jasså din man har pratat med min man? Nä han heter inte Sohuid, han heter Sajad, eller jag menar Siad... nä, så heter han inte. SAID, Said heter han! visste ju att jag kunde hans namn! ja oj vad detta lilla salamibarn skriker, nu måste vi gå! kul att SES! verkligen! vi ses igen! HEJDÅ ALICE (Anneli? Anki? Anna? Ann-Britt?).
Inga spontana grillkvällar där inte. 
 
Såklart finns det även fördelar med att bo i hus!en sådan fördel kan till exempel var att jag och samobon (som jag nu helt oefteränksamt avslöjat namnet på!) kan vara i olika rum! (alla som haft en relation längre än 3 månader förstår fördelen i detta). Jag kan även gå en promenad med Melker & hunden, utan att släpa allt 4 trappor ner för att sen se att det regnar och släpa upp allt igen (jo man har en väderlek även på fjärde våningen och jo vi hade fönster i lägenheten, men de tar sin tid att asa ner allt barnrelaterat tillbehör, så väl nere och ute har det hunnit bli en ny årstid).
 
 
Vardagskaos och en salamiMelker som bara lärt sig krypa med benen och därför störtar stup i kvarten.
Nu ska det vräkas upp lådor, innan nappnatten tar vid.
 
/ Karin Wikström
 
 
 
Taggar: bebis, enmammablirtill, försökaduger, föräldraskap, grannar, mammablogg, mammaledig, nappfiasko, salami, utvecklingsfas;