Jordmums & Pestpussande

Ännu en vecka har passerat i mammaledighetens tecken. BebisMelker har under denna veckan lärt sig att krypa (även framåt) vilket har resulterat i viss försummelse av bloggen- till fördel för Melkers överlevnad. I eget utbildningssyfte har han dock med detta nya förflyttningssätt; tuggat i sig en handfull blomjord (möjligen två), ramlat mot alla våra sporadiskt utplacerade möbler (jag hittar knappt möblerna själv just nu, så det är ju verkligen en imponerande bedrift) samt (inte) insett att krypa inte är samma sak som att gå och därmed utforskat jordens dragningskraft ett par gånger för mycket. Och för er som tvivlar kan jag berätta att den fungerar precis som man (om man är över sex månder gammal) förväntar sig. 
 
Ibland blir jag imponerad av just detdär, att jag faktiskt- under eget ansvar-håller Melker vid liv. Detta trots att jag under min tid som människa inte haft en aning om hur man håller just andra människor vid liv. Djur har det däremot aldrig varit något problem med. Som liten gjorde jag min livräddningsdebut, blotta fem år gammal. Det var på dagliga promenaden mellan mormor och morfars hus och vårt som jag såg en hare- en hare som helt klart behövde mig och min omsorg. Då jag redan hade en livs levande kanin - Skutt (min uppfiningsrikedom gällande namn var inte så utvecklad) sedan tidigare var det ju inte något problem att husera en kaninliknande individ till. Och döm om min förvåning, den försökte inte ens fly när jag tog baktassen i anspråk! inte heller något motstånd möttes jag av när jag bestämt klämde in herr Hare under armen, välkomnade honom till familjen och gav en kort resume av mitt och Skutts liv. I dörröppningen hemma kunde jag inte bäga mig! Ett GRATIS husdjur! Ett fynd! MAMMA JAG HAR SKAFFAT EN KOMPIS TILL SKUTT! En kompis som fortfarande var otroligt medgörlig där under min arm. Mamma dök upp i dörröppningen. Min mamma har väl aldrig direkt varit känd för att filtrera oroskänslor eller linda i dem i något pedagogisk "nu tror jag lille haren tänker såhär" och denna gången gjorde ingen skillnad. Jag vet inte vad som skrämde mig mest, att mamma hade klätt sitt annars vackra ansikte i en grön mask(säkert superåterfuktande, men det visste ju inte jag då..) eller mammas vrål och förvridna ansiktsuttryck i ett aldrig upphörande "SLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄPPPPPPPP DEEEEEEEEEN". Jotack! här har man fixat en kanintyp, räddat den från livet utanför buren (där kaniner enligt mamma faktiskt mår bäst av att vara), burit den hela vägen hem, haft en kort liten dopcemoni och inte minst stiftat en oåterkallelig vänskap. Och så ska man bara SLÄPPA DEN? Jag fattade ingening. 
 
Det visade sig att haren var svårt pestsjuk och inte var alls lika livs levande som lille Skutt. Ögonen var igenmurade vilket i efterhand förklarar det uteblivna flyktförsöket. Antaligen var den minuter från döden och där var jag och pillade med mina femåriga fingrar, och min femåriga mun. Puss lille kaninhare PUSS på dig!
 
Så, men denna historia med mig, så känner jag mig lite lugnare av det faktum att Melker vräker i sig jord for fun! (men burkmat ska han jävlar ta mig inte äta! det är ju äckligt!) och inser att han med detta arvsanlag troligtvis kommer få i sig värre saker samt ge mig kraftifare hjärtopp. Men jag är ändå glad att han tar det i lagom takt. Jord först, döende djur sen!
Jordätarkillen.
 
Trevlig kväll gott folk! nu ska denna nybakade mamma googla saker såsom; lekhjälm, bubbelplast och rimligt antal plattfall per dag +bebis. 
 
/ Karin Wikström
 

Kommentera inlägget här :