Brott mot griftefriden & två wienerbröd

 Idag är det en speciell dag. Idag är det ett år sedan min fina morfar gick bort. Om själsfränder är på riktigt, så tror jag verkligen att vi var sådanna. Förutom arvet av en utomordentligt stor näsa hade vi långt fler likheter än olikheter- han var som jag, jag var som honom- och han var min vän. Vi brukade ägna dagarna tilllsammans åt wienerbröd, morbid humor, stumfilmer och att skratta åt mormor. När han blev sjuk i alzheimers blev hans minne sämre och sämre. Detta hindrade oss inte från att äta wienerbröd direkt, snarare tvärt om. Kommer man inte ihåg att man redan har ätit ett, så kan man  ju faktiskt äta ett till. Åt vi lunch? jag vet inte, vi tar ett weinerbröd. Åt vi middag? Wienerbröd. Vad är klockan? Wienerbröd.
 
Morfar gav aldrig upp, Trots han blev äldre och mer skröplig var detta inget han tänkte ta hänsyn till i sin vardag inte.Till mormor och hennes påskliljors stora förfäran. För inte nog med att han trillade stup i kvarten nere på orten så att byborna fick turas om att skjutsa hem honom, han rensade också ideligen rabatter- och stöp lika ofta på huvet rätt ner den nyplanterande växtligheten. "Aja" sa morfar, efter att grannen åter varit där och dragit upp honom. "Tur det gick bra" sa jag. "Tänk att påskliljorna reste sig igen! du låg ju där bra länge" sa mormor. 
 
Jag får ut och ramla över dom igen verkar det som viskade morfar, jag fnissade. Två rebeller i mormors kök. Plattapåskliljorpaniken. Väl värd att ramla för.
 
Idag, när det är ett år sedan morfar lämnade mig, tänkte jag i all enkelhet tända ett litet ljus vid havet. Han ligger nämligen begravd över en timme med bil härifrån och jag tror varken han eller Gud förväntar sig annat än att jag kommer på en alternativ sörjeplats! Nåväl, dagen till ära- SNÖ. Sånt vi skåningar inte kan hantera och allra minst jag. Efter upprepade misslyckanden att få vagnen i havets riktning fick jag ta ett moget belsut att ändra färdriktning (vi ville inte hälsa på morfar bokstavligen talat). Jag kan tänka mig att en annan minneslund måste vara lika okej som minneslunden där han är begravd? Jag hittade en kyrkogård och med den en minneslund. Då himlen verkar planera att släppa ner allt vatten som någonsin funnits på jorden. I frusen form. Över Trelleborg. Just idag. Så hittade jag knappt in på den snötäckta kyrkogården och ännu mindre fram till minneslunden. Som tur var så satt där en skyllt med regler för minneslundens besökare som avslöjade att jag var rätt. Jag satte ett ljus, försökte prata med morfar lite, samtidigt som min lilla döva hund dumSelma försökte kränga av sig sitt täcke genom att gnida sig mot diverse gravstenar och gravljus. Selma för i helvete!! Blir man förlåten när man svär på en kyrkogård om anledningen är att man vill ge de begravda frid från en gnidande hund? eller är det skoningslöst lika för alla?
 
Jag gav upp min sörjestund och traskade med bestämda steg, släpandes på en tung vagn, en hund och en dos skuld (gravstensgnidandet) tillbaka samma väg som jag kom då det gick upp för mig- det var ingen väg. Där hjulen och släpandet tidigare skett kunde jag nu se hur lite gräs tittade fram. Jag såg mig omking och till min stora fasa upptäckte jag att den riktiga stigen(inte den jag plöjt fram) låg cirka tre meter åt höger. JAG GICK PÅ MINNESLUNDEN! PÅ DE DÖDA! Så jävla typiskt mig. Jag ska göra en bra sak för en människa (mig själv i detta fall) och förstör för 1000 andra på vägen. Klampandes, rullandes och släpandes över hela stadens hädangångna befolkning. Jag tittade mig omkring, bad en snabb liten bön för den frid jag stört och sprang därifrån. Hela vägen hem gick jag och klurade på ett lämpligt försvartal vid såväl polisförhör som pärleporten. Jag kan kanske använda samma tal. Brott mot griftefriden. Sök jobb med de i brottsregistret den som kan. Eller plats i himlen? nix. 
 
Även om jag är ledsen för befolkningens skull, att en sådan som jag trampat runt på deras framlidna släktingar är jag glad för min morfars skull. Detta skulle han helt klart uppskatta. Han skrattar säkert och undrar vad jag sysslar med. Jag skrattar men undrar snarare var hans vägledning och beskydd håller hus? Han tycker nog det är roligare utan. 
 
 
Nu ska jag, i tryggheten av mitt hem, tända ett ljus och äta ett wienerbröd eller två. Som svar på dagens alla frågor och som ett förlåt till mig själv, för att jag ständigt är i mitt eget klantiga sällskap. 
 
/Karin Wikström 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer :

#1: Ida

Låter som en mysig dag!! :)

skriven
#2: Anonym

Jag är övertygad om att lille morfar hade ett finger med i spelet att du råkade gå över minneslunden. Skyll på det i polisförhöret. ;)

Svar: Det tror jag med! <3
Karin Wikström

skriven
#3: Anonym

Finaste Karin, jag beundrar ditt mod (vagn, hund, SNÖ) och ler åt dina tankar och funderingar. Morfar kan du minnas och hedra precis där/när du vill. Själv brukar jag snacka lite extra med mamma när jag står i duschen 🙄/ Anna NH

Svar: haha! fantastiskt! <3 Kram till dig!
Karin Wikström

skriven

Kommentera inlägget här :