Iskallt kaffe & Egon Pinssons död - fem saker ni inte visste!

 
Ni vet ju faktiskt inte speciellt mycket om mig. Eller ja, ni vet ju en del vid närmare eftertanke; att jag niger vid nervositet, att jag nästan födde mitt första barn på Mc Donalds, att jag lämnat en dejt till sitt öde högst upp i ett bombhotat Eiffeltorn... och givetivs- att jag lever med en man som är mer rädd för vatten från ovan än vad Noa var inför syndafloden. Trots denna högst oblyga skilldring av min tillvaro som ni redan fått ta del av tänkte jag ändå köra en lite "detta visste ni inte om Karin" -lista! Kanske kan det vara roligt att ta del av, kanske rent utav nyttigt. Så vi inte står där en dag.. och du bjuder mig på ett hajdyk & jag tvingas niga och sen springa. 
 
1. Jag gillar inte varmt kaffe. Kaffet får under morgonrutinerna stå i kylen och därefter förses med is och mjölk. Vid närmare eftertanke tycker jag inte om någon varm dryck över huvudtaget. Allra helst dricker jag iskall oboy eller mojito.
2. Jag har trots min dödsrädsla både hoppat bungyjump och simmat med hajar. Till saken hör dock att jag vid hoppet intervjuade instruktrören grundligt i 45 minuter, rörande allt som kunde vara relevant- familjestatus (man vill inte att någon deppig nyskild farsa ska repa fast en inför ett hopp på 160 meter), arbetslivserfarenhet, anställningsavtal och skadestatistik. Till slut skrek mina kollegor "putta henne" från marken och jag insåg att  trappan tillbaka inte var en utväg, så jag hoppade. Hajen hade gärna intervjuat även den, måltidspreferenser och liknande, men där valde jag att ta det säkra före det osäkra och lämnade havet för en åskådarplats på båten. För vem kan vara säker på att en veggo-haj inte ändrar sig plötsligt och vill ta sig en tugga? Kan ju hända den bästa. Hej och hejdå fick räcka. 
3. Ibland är jag så jäkla korkad. Det i sig kanske inte är en chockerade nyhet, om det inte var för att jag riskerat livet på mig själv ett antal gånger på grund av min ständiga brist på konsekvensanalyser. Ett sådant exempel är när jag för några år sedan fick för mig att ta upp min ridning som då legat på is ett tag. Jag kollade igenom diverse blocketannonser, tills jag hittade en häst som jag kände att WOW denna hästen var ju något för mig - en vit arabhingst av vackraste slag- och inte alls långt från där jag bodde. Sagt och gjort, jag bokade tid med ägaren och mötte upp henne i stallet en mörk vinterkväll (som att be om döden). Ägaren berättade lite flyktigt att det varit svårt att hitta medryttare och att hon förberett en annan häst som hon kunde rida som sällskap på turen. Vi gav oss av ut i den skånsa platta naturen när ägaren till hästen (som då satt tryggt på en lite glatt trippande ponny bredvid) blygsamt berättade att den vite arabhingsten: tävlat i distansritt (alltså en tävling som går ut på att att springa snabbt och hålla ut länge- cirka 5 mil i en vanlig tävling), att han inte gillade att ha bett i munnen (alltså den delen av utrustningen som hjälper att stanna en häst) och att han i vissa lägen kombinerade dessa två egenskaper och då drog på en egen distansritt vare sig man ville det eller ej. Mer än så hann hon inte säga innan jag och min vita sagohäst drog iväg mot horisonten. En bra bit kom vi, innan skånes platta landskap(shelvete) erbjöd en väjningspunkt- ett gäng med soptunnor. Jaha du häst- rätt in i tunnorna eller stanna- ditt val? Som tur var stannade hästen och en god tid senare dök ägaren upp och skrattade lite nervöst "jasså du ville prova hans distanskunskaper?". Ritten fortsatte ut på en väg där ägaren på nytt förmedlade en egenskap hos hennes häst: han var ju inte så glad för bilar. Mer än så hann hon inte säga den gången heller, innan vi mötte en skruttig gammal Volvo som släpade halva underredet i marken och skrämde livet ur distanslöparen. Iväg igen. Denna gången fanns fler alternativ av akutstopp och kort därefter stod vi flåsandes mot en husvägg i någons välvårdade trädgård. När historien upprepade sig en tredje gång och vi än en gång for iväg som en projektil över skånes åkrar, då  på grund av ett jaktskott fick jag nog- jag hoppade sonika av hennes häst och gav tillbaka den till henne. Hon fick ta sig hem bäst hon ville. Hon ledde hästarna hem. Till saken hör att hon tyckte ritten gått superbra och ville gärna att jag skulle komma igen. Dagen efter ringde hon och frågade om jag fortfarande var intresserad. Jätteintresserad sa jag, av att överleva mer än en vecka till. 
4.Jag har skrattat så mycket under en rättegång att jag fick lämna salen.
5. Jag älskar djur men råkade ändå ta livet av min vandrande pinne Egon, genom att helt enkelt glömma bort hans existens. Min syster hade dock redan oavsiktligt amputerat ett ben på honom. Min tro är och förblir att han fick det bättre i pinn-himlen. Där finns nog både mer respekt och salladsblad än vad det fanns i mitt barnrum på den tiden. Jag sörjde honom dock och får än idag ångest av hans tragiska öde.
 
 
 
 
/ Karin Wikström
 
PS. Egon var alltså en insekt. Jag förringar inte hans existens och rätt till liv alls- men kanske är det förmildrande omständigheter för den som knappat in numret till djurskyddet. Han fick en ärbar begravning och sista vila i familjens öppna spis.
PS2. Om du gillar inlägget, tryck gärna på gilla knappen här i bloggen, eller dela med dina vänner! så blir jag glad! och vet vilka inlägg ni gillar att läsa <3
 
 
 

Kommentarer :

#1: Hanna Karlsson

Jag kan verkligen se den ritten framför mig och sitter här och ler för mig själv. :-)

skriven
#2: ullie

åh nej stackars egon :) min väninna har skaffat sej 4 st vandrande pinnar nu föra mån trodde de va utdöda =)

Svar: Nä vad roligt! Pass på, så hon inte glömmer bort dem 🙈 trodde också de var utdöda med mig som en del i utrotningsprocessen! Får man fråga vad hon ska med dem till? 😅
Karin Wikström

skriven
#3: Eva`s blogg

Ja att veta om den som bloggar är ju roligt man får en bild i sitt huvud hur man tror hen är :) så kul med lista :) önskar dig en skön måndag <3

Svar: Tack detsamma & tack för din kommentar ❤️
Karin Wikström

skriven

Kommentera inlägget här :