Jungfru Maria & kräkningarna - att ställa in sitt bröllop.

 
2017-08-05
Tam-tam -tataaaaaa! skulle ljuda över hela den Trelleborgska bygden när Karin Wikström svepte fram i sin vita (en av sina vita, råkade givetvis köpa två) spetsklänning i familjens prunkande augusti trädgård. Vigselförrättaren skulle framföra några väl valda ord (finns generöst nog versionen att välja mellan) under sensommarens varma strålar; om livet och kärleken. En vän skulle sjunga några sånger, en annan stackars vän läsa en dikt och Karin själv skulle stamma fram något ohörbart i ren nervositet (och därmed råka gifta sig med fel namn/man). Sen skulle dem bli just man och fru. Herr och Fru skulle sedan äta gott och festa loss med de 60 inbjudna gästerna fram till nattamaten serverades och ingen längre vill kännas vid sitt släktträd. 
 
Men så blev det inte. 170805 åt vi hämtmat. Iklädda mjukisbyxor. I en tillflyktsort långt ifrån bröllopsrelaterade överraskningar och vigselförrättaren som vi såklart glömde att avboka (vi vet fortfarande inte om hen kanske spontantvigde någon annan i vår trädgård den dagen då vi inte blivit varken debiterade ,utskällda eller hotade). Något bröllop blev det inte detta året, inte för oss iallafall.
 
Sju veckor tidigare
När jag kom ut från toaletten den morgonen gjorde jag det med ett försök till att bemästra attityd bestämdhet. Lite som att "kan jag inte äga min egen kropp ska jag iallafall äga mitt vardagsrum". Dock lurade jag varken Said, Melker eller för den delen vardagsrummet, då jag ganska snart bröt ihop i ett fulgråt utan dess like. Jag ägde faktiskt inte ens kudden jag försökte kväva mig i, då den släppte in syre så att önskvärt avtuppande och död snopet uteblev. Said satt på golvet och bredvid satt Melker. Båda tittade på mig förvånat. 
-Kanske är det fel på testet, kanske ska jag köpa ett nytt...? jag åker och köper ett till! sa Said i en överdrivet mjuk (rädd?) ton
-(med huvudet inne i kudden) Jag känner väl min kropp och TITTA SJÄLV på testet, jag är JÄTTEGRAVID!
 
Testet ja. Graviditetstestet som jag några sekunder tidigare spatserat ut ur badrummet med, likt en monark, och slängt framför Said hade gått honom förbi. Hans fokus hade väl troligtvis legat på att överblicka utvecklingen mellan mina luftvägar och vår prydnadskudde. Melker däremot, brydde sig inte nämnvärt om sin mammas syretillförsel och när nu övriga fyra ögon i vardagsrummet sökte efter testet visade det sig att det iallafall inte gått Melker förbi. Med testet i högsta hugg sprang han runt i huset och viftade med den lilla uppfinningen som genom ett litet litet streck berättar det som förändrar ens liv totalt.
-Nej Melker, ge mamma pinnen Melker, NEJ Melker, det är mammas! Inte i munnen! MELKER! SLÄPP!
 
Var det såhär roligt att få ett syskon kunde Melker tänka sig att få tio till. Aldrig har mamma visat så många känslor på så kort tid (och för er som inte är så insatta i graviditetstests industrin så är alltså ett test förslutet och utgör därmed störst hot för föräldrarnas värdighet om det lämnar toalett eller papperskorg). Så ni som sitter med telefonen redo att ringa socialtjänsten kan spara era samtalsminuter! Barnet är i i säkerhet. Både psykiskt och bakteriellt.
 
Så med ett hormonsprängt huvud som besökte insidan av toalettstolen orimligt många gånger per 24 timmar tog vi beslutet- att meddela alla gäster, catering, lokaluthyrare, makeupartist, biluthyrning och fotograf att bröllopet var inställt. Ja vigselförrättaren skulle också stått med på den listan, men hellre en vigselförättare i den tomma  trädgården än 60 döda kycklingar på ett odukat bord- som man brukar säga.
 
 Idag
Idag är vi i vecka 14 (fjärde månaden för er som inte sysslar med veckor) och fick se Melkers syskon för första gången under ett KUB-ultaljud! Ultraljud är magiska. Allt var väl med den lilla krabaten och vi fick ett beräknat förlossningsdatum 23 februari.  
 
Även om jag fortfarande inte vet hur det ska gå till. Hur jag gick från misslyckad Fiskansvarig på polismyndigheten Skåne (det är helt sant, det titeln har jag haft) med plastsblommor och ett osunt förhållande till redbull-vodka till en blivande tvåbarnsmamma. Jag kan än idag förundras över att jag fortfararnde inte har glömt Melker i skoaffären eller över faktumet att jag allt som oftast håller han både mätt nöjd och halvglad. Jag har dock slutat fulgråta och är tacksam över det lilla livet i min mage. Jag är såklart glad över att vi har så lätt att bli gravida, även om jag kan tycka att det finns andra människor jag hade velat dela kroppsliga likheter med än just Jungfru Maria.
 
Ja jag vet att ultaljudsbilder för andra är ungefär lika intressant som att se en röntgenbild av någons lunga. Men jag piffade iallafall till bilden med bebisens första nalle! Som givetvis är roligare!
 
Så ni som har undrat över både min frånvaro ch kanske även var detta bröllopet blev av har nu fått svar! Jag har mest skällt på Said, kräkts och ätit. Ibland samtidigt, helt enligt alla graviditetföreskrifter.
 
Vi hörs snart igen, då ska jag berätta ett & annat om att vara gravid och mamma samtidigt, för det mina vänner- det är speciellt. Tills dess, må väl & använd inte Natural Cycles som preventivmedel. 
 
/ Karin Wikström
 
Glöm inte att trycka på hjärtat om ni gillar inlägget! 
 
 
 
 
 

Vardagspussel- en okrönt shoppingdrottning snattar inte barnmat.

 
Underrubrik Kära Bullen, är jag normal?
 
Senaste veckan har jag varit om möjligt mer tankspridd än vanligt. Kanske beror det på att vår hus håller på att rasa samman (se föregående inlägg) eller så är det bara min personlighet som spetsar till sig lite extra ibland. När jag är mitt vanliga, måttligt förvirrade jag, så överlevs vardagen med bra marginal. Kanske blir jag av med ett ögonbryn, hamnar i arrest, eller drar på mig oåterkalleliga svarta hål i min värdighet- men överlevs gör det alltid. 
Nu tror ni kanske att jag ska komma fram till att jag numera är död och det är min ande som sitter här och moraliserar över min slarvighet, men riktigt så illa är det inte (än). Dock har det känts som att döden har knackat på både en och två gånger senaste tiden. Både som skepnad av en dag utan kaffe men också av den mer oroande varianten, ni vet den där man är påväg med styret rakt in i Rally-Roffes långtradare? Men många nära Roffe dödar ingen Karin, som man brukar säga.
 
Men vardagspusslet mina vänner (det ordet som låter som att man sysslar med något som ska eller för den delen kan bli klart men för mig rör sig om en ful pusselask som saknar hälften av alla bitar) det går inte alls ihop. Igår fick jag ta mig till affären inte mindre än tre gånger på en dag, med hjälp av tre olika färdmedel. Detta då jag
 
1. Glömde kolla innehållet i plånbok innan avfärd. Nuförtiden handlar det inte endast om att veta att plånboken är med vid affärsbesök, man måste även försäkra sig om att betalkort och andra för ärendet viktiga kort ligger just i plånboken- och inte fastkilad mellan ett halvt uppluckrat smörgåsrån och en golvlist.  
2. Glömde vad jag egentligen skulle köpa. Förr var mitt problem främst att jag svassade runt som någon okrönt Ica-drottning i gångarna, svängde på min kundkorg och letade mat i snygga förpackningar. Inte allt för sällan kom jag hem med sju vackra burkar i olika kulörer med för matlagning helt värdelöst innehåll. En lilafalmmig ovanlig böna från venedig, tre sorters the, väl förpackade röda linser och ett ekologiskt mjölkfritt chokladfritt choklad. In i skåpet. Fram med hämtmatsmenyn. Men ser ni, så går det inte till längre. Här har vi en familj att föda. Så när detta djupt rotade beteende slår till, ja då får jag snällt ta mig tillbaka till butiken för att köpa det som saknas. Detta kan med fördel göras med hjälp av annat fortskaffningsmedel. Går man ena gången kan man för exempel ta cykel nästa. För variation och mindre risk för igenkänning. 
3. Tredje besöket var det besöket som gick absolut bäst. Då hade jag ju övat på att handla en del under dagen och utrymmet för misslyckande minskar drastiskt per besökstillfälle. Resterande varor inhandlades. Dock fick jag betala en fruktklämmis två gånger då jag redan köpt en som jag såklart hittade i vagnen när jag packade upp de andra varorna. Men, bättre med 10 kr extra och hedern i behåll! Att bli oskyldigt  tagen för snatteri av en broccoliklämmis är tillochmed under min värdighet. 
 
Dagen idag har inte gjort sig någon större skillnad då den inleddes med frenetiskt letande efter kaffekappslar till kaffemaskinen. Till slut hittade jag en gömd liten rackare som jag sparat till just liknande nödläge (eller mer troligt att minste herr Melker rövat bort den då gömstället var snarlik tjuvnästet där betalkortet återfanns) Hur som helst tackade jag Gud i en snabb liten kaffebön (nu vet jag varför det heter kaffeböna!) och tryckte i kapseln i maskinen, dansade några piruetter för att sedan hämta kaffet som skulle avnjutas. Jag kunde först inte sätta fingret på vad det var som var fel. Det luktade kaffe, maskinen var igång, men något saknades- jo koppen. 
Pigg köksbänk, trött mamma. Och även om jag ville hålla ett förhör med Melker om muggen som jag såklart hade satt dit insåg jag hans vattentäta försvar- 80 cm lång.
 
Nu ska jag, för att undvika ytterligare vardags katastrofer gå och lägga mig och invänta ny dag. Jag ska bara en liten, liten sväng till affären först.
 
 
 
 
Gonatt!
/ Karin 
 
PS. Det är tjejen i bloggen som har skrivit brevet.
 

Hämta kofoten- att botas från källarsjukan

 
När vi letade hus utvecklade Said en allvarlig sjukdom jag har valt att kalla källarsjukan. Sjukdomen kom till genom direkt språklig kontakt med min far som troligtvis lidit av sjukdomen i flertalet år. Att diagnostisera någon med sjukdomen är inte svårt- den insjuknade uppvisar stora personlighetsförändringar vid besök i källare och pratar då gärna dräneringskostnader, fuktighetsgrad, havshöjd, brunnar, pumpar och försäkringsfrågor. Dessa ämnen betas i regel inte av för att sedan lämnas utan återkommer i diskussion tills nästa soluppgång. En källarsjuksdrabbat köper sällan hus som kan bidra till att sjukdomen ej får möjlighet att läka ut, utan riktar gärna in sig på källarfria enplanshus.
 
Dock köpte vi ett hus från 1924, med just källare. Saids rädsla har varit bibehållen med varierande intensitet. Ibland uppvisar han inga som helst symtom, ibland springer han mellan källaren, google och hemnet (för att leta enplanshus) i ett högst oroväckande tempo.
 
Denna sommaren kan vi skånebor nog vara överens om inte gjort sig förtjänt av sitt namn. Och värst är väl regnet. Det har regnat. Regnat. Regnat och regnat. För någon med källare, med eller utan sjukdom, kan detta vara ett orosmoment. Speciellt vår källare (såklart) som till viss del är urgrävd och gör att vattnet tränger upp genom marken (och pumpas bort med en pump som enligt den sjukdomsdrabbade inte helt  säkert klarar sin uppgift).Källaren har dock hållit sig okej (sånär som på en liten fjutt översvämning). Och vad händer då? Jo det som absolut inte får hända- huset börjar givetvis att läcka från andra hållet. Som en vinterkräksjuka som bara måste lämna kroppen. Fast tvärt om. 
 
Jag och Said har olika sätt att hantera husrelaterade krissituationer. Jag (hanterar det givetvis på rätt sätt) blir lite apatisk, skrattar lite, säger att det ordnar sig och beställer sedan något jätte dyrt och onödigt på internet.
Said, han gör så här:
 
Said: KARIN KOM HIT DETTA ÄR ETT NÖDLÄGE......! FAST INTE MED MELKER!
Jag: tacksam att han la till den sista meningen och möter upp i aktuellt krisrum (Melkers sovrum).
Said: Ja, du kan ju själv se läckan här i taket (betonar läckan som att han recenserar en skräckfilm). Här, ta Melker jag måste hämta verktyg.
Jag: Verktyg?! till vaddå (tänker att ett par gummistövlar och en sydväst är vad som behövs).
Said: Du kan börja tömma rummet,vi får riva taket.
Jag: Okej.. men vi ska inta se var läckan kommer ifrån... eller ringa någon.. eller ...hallå? (Said har försvunnit utom hörhåll).
Said: (Från tredje våningen, ovanför krisrum) VI SKULLE ALDRIG KÖPT ETT GAMMALT HUS! VI SKA KÖPA ETT ANNAT HUS, VEM FAN KÖPER ETT HUS FRÅN NITTONHUNDRA....TJUGOFYRA! (följt av svärord och fler förbannelse över huset och årtal)
Jag: (smyger efter upp på tredje våningen och upptäcker att Said börjat riva ena väggen) Ehh.... vi kanske ska... ringa någon? eller kanske INTE riva huset innan vi vet varför vi river det?
Said: VATTENLÄCKA KARIN, VATTENLÄCKA. TÖM MELKERS RUM! 
Jag: Men alltså, det kanske inte är så farligt att vi måste riva två våningar på studs?
Said: (Med huvudet inne i isoleringen på vinden) DU TAR INGENTING PÅ ALLVAR!
Jag: Jag går och kokar kaffe! (=går in på internet och beställer en dyr men föryngrande ansiktsmask med lera från döda havet)
 
Vi vet ännu inte hur det kommer att gå med vårt kära hus från 1924. Said avslutade dock sitt rivningsarbete och kontaktade försäkringsbolag och byggfirmor. Kanske kommer vi få jämna huset med marken, enligt Saids önskemål. Kanske kommer jag maxa min kreditvärdighet på diverse internetsidor. 
 
Men detta sagt kan det vara så att vi i detta hushåll kommit att bli de första i Sverige att finna botemedel mot källarsjukan. Den är helt enkelt uppäten av vindsochvåningssjukan. Vid regn är det inte längre någon som springer ner i källaren, det springs upp på vinden. Det googlas inte längre vattennivåer, det googlas takfirmor och brutna tak. 
 
Huset som vi kommer att minnas det, innan eventuell åtgärd.
 
 
Och ingen, absolut ingen, vet hur pappa kommer att hantera denna information.
 
/ Karin Wikström 
 
PS! Glöm inte att trycka på hjärtat om ni gillar inlägget, så jag vet vad ni vill läsa! & så bli jag glad såklart ;)