En centimeter och en BigMac - att föda barn med förlossningsrädsla

 
Det finns många saker som gör att jag bli imponerad av mig själv som mamma. Inte att jag bli imponerad av mig specifikt (det blir jag väldigt sällan) mer mammor i allmänhet där bland andra jag råkar vara inräknad. Imponerad blir man dessutom inte riktigt förens man själv förstår vilken bedrift det egentligen är. Min stolthetspunkt nummer ett är faktiskt själva barnafödandet. Konstigt ord, konstig grejj, konstigt resultat. 

Till att börja med har jag alltid tänkt att min kropp inte är skapt för att föda barn. Eller inte bara min kropp, jag har alltid ifrågasatt hela naturens gång, evolutionen och inte minst (!) storleken på leveransdelen i relation till det stora barnet (ni som inte pallar med ord som "hål, kroppsvätskor förlossining eller liknande bör hoppa av läsandet här). När jag blev gravid bestämde jag mig ganska fort för att inte föda. Jag var lycklig över min graviditet och lycklig att äntligen få en bebis, då jag faktiskt längtat lite de senaste åren. Men föda barn var faktiskt inge aktuellt för mig. Graviditeten löpte på och alla som säger att graviditeter går långsamt bor troligtvis inte i samma tidszon som mig. Här gick det jävlar ta mig undan! När graviditeter går undan så närmar man sig per automatik förlossningen, den jag inte tänkte delta i. Den jag via Gud redan avbokat. Som tur var uppmärksammande min barnmorska detta, då jag vid frågor rörande mina tankar kring just förlossning helt sonika svarade att jag inte var intresserad av att prata om just den. Jag, 30 år, lät som en trotsig tonåring och tyckte att hon kunde föda barn själv, om det nu var så ball! Hon såg konstigt nog inte det som en lösning utan skickade mig istället bums till en specialistmottagning för gravida med förlossningsrädsla (rädsla? besultsamhet kallar jag det!). Där på mottagningen fick jag sitta ett par tillfällen och prata rädslor, bäckenbotten & död med tant Margaretha. En oerhört sympatisk äldre dam, som till skillnad från mig var övertygad om att alla kvinnor kan föda barn. Men mig skulle hon inte lura. Vi pratade pratade och pratade. Jag efterfrågade en välskriven förlossningsmanual men det fanns ingen. Jag frågade även om jag kunde få ett kejsarsnitt men det gick visst inte heller för sig. Barnet skulle ut ur leveranskroppsdel, vare sig jag trodde det fungerade eller inte.

Det finns många skrönor om vad som kan tänkas starta en förlossning. Trots min rädsla prövade jag varenda en. Lite som att provocera min egen kropp. Åt en ananas och sa högt efteråt HAHA, se där, jag säger ju att jag inte ska föda något barn. Det blir inget.

Ni som mot förmodan vill föda ut ert barn, här kommer mitt tips- åk till er farmor (oklart om valfri äldre person fungerar då studien som gjorts är aningen snäv). Men, så startade min förlossning. Mitt i kafferepet, kanelbullarna och hennes egenbakade hallonpaj satt jag med värkar. Födabarnvärkar. Det låtsades jag givetvis inte om, för säger man något kan det bli sanning. Jag åt paj, bet ihop och förbannade hemtjänstens slappa inställning till inköp av hjortronsylt. Allt i sin ordning. Dock viskade jag till min sambo att magen gjorde lite ont. Om jag inte minns fel rekommenderade han en bajsning. Lika naiv som jag.

Under natten som kom vaknade jag av en värk av superklass. En sådan som man inte misstar för något annat än ett barn som vill komma ut. Jag var förvånansvärt lugn. Min barnmorska och min Said hade tidigare kommit överens om att Said skulle "hålla koll på mig" när värkarbetet började, då de båda var rädda att jag skulle föda i hallen av ren ovilja och förnekelse. Detta var inget problem. Problemet var, inte helt oväntat om någon hade frågat mig, Said. Efter några timmars värkar väckte jag honom med budskapet - jag tror det är på gång. Skräcken i hans ansikte förvandlades dock till  lättnad lika fort som det dök upp när jag förklarade att jag skulle duscha och att han därmed kunde sova en stund till om han ville. Det ville han (vadihelveteSaid). Ytterligare tid passerade och jag bestämde mig för att ringa in till förlossningen. Förlossningen- det enda stället där INGEN konstigt nog vill att man ska föda barn.
Barnmorskan övertygade mig (eller försökte rättare sagt) att det minsann inte var något födande på gång. Då "låter man inte så". Nähä tänkte jag och la lite snopet på luren, med rådet att ta en Alvedon och en värmekudde. Som om jag ringt och sagt att jag var lite förkyld- inte att jag skulle krysta ut en hel jävla människa. En människa som bodde i mig och nu inte ville göra det längre. Timmarna gick och värkarna ökade. Said (som helt och hållet tagit över min roll som naiv blivande förälder) satte sig i sängen och läste en bok. Helt plötsligt var jag den enda människan som ville att det skulle födas ett barn. Vilken jävla vändning. 

Jag ringde förlossningen igen. Hej Hej hallå stället som faktiskt är skapat för att föda barn på! sa jag till en annan barnomorska som även hon var övertygad, från sitt kontor 45 minuter bort, att jag inte skulle föda något barn. Men ville jag så hemskt gärna komma in-så kunde jag göra det- och åka hem igen. Så fick det bli. Sambon fick läsa klart sitt kapitel i boken, givetvis,och fick sedan ansvar för att packa ihop de sista sakerna i bb-väskan (det visade sig i efterhand vara ett stort misstag, han är bättre på att läsa böcker i akut stress).

Aldrig tidigare har jag varit så nöjd över att få rätt i en fråga, rörande min egen kropp. Öppen fyra centimeter, in your face barnmorska. Jag ville ge min livmoder en high five. Barnmorskan var ändå inte helt nöjd (eller som min teori säger, de hade ingen plats precis just då). Vi fick rådet att gå ut på stan i två timmar och komma tillbaka efter det. Jag undrar i efterhand om den människan själv har fött ett barn någongång. En sak som jag är ganska säker på dock, det är att hon inte stått dubbelvikt i en kö inne på Mc donalds, mitt under förlossning. Min sambo frågade blygsamt personalen efter en alvedon, pekade på mig och sa "hon håller på att föda barn". Personalen såg skärrade (eller möjligen roande) ut men de klargjorde ändå att de endast sålde hamburgare. Konstigt kan jag tycka. Får man inte föda barn på förlossningen utan blir skickad till Mc Donalds borde det vara precis där epidrualen & knarket finns. Vi åkte tillbaka till sjukhuset och jag deklarerade att jag inte kunde promenera en meter till. Ny undersökning och öppen fem centimeter. En centimeter och en Big mac & co.

Vi blev inskrivna. Nu jävlar skulle det bli bebis. Eller vad leder en förlossning till egentligen? jag förstod nog inte riktigt vad vi gjorde där. Jag var bara nöjd över morfinsprutan som sattes i min skinka och den mysiga rocken jag fick ta på mig. Sen var det inte mysigt så länge till. Morfinet gjorde bebisMelker slö och barnmorskan bestämde att de skulle ta hål på hinnorna när det inte hänt något under två timmar (jag var rätt glad att inget hände, var som sagt inte där för att föda barn). Men hål togs det och hej jävlar vad allt satte igång. Fick lustgas och en pilatesboll (tack?). Lustgasen var inte den vän jag fått beskrivet för mig, den var ingen vän alls. Jag hade ont och det sista jag ville ovanpå smärtan va att bli yr? jag bad om epidural. Barnmorskan undersökte, konstaterade att jag var öppen 10 cm och berättade detta för mig, som en positiv nyhet. Jag hade för ont för att förstå innebörden, för rädd för att vara glad åt hennes besked. Jag tackade för informationen och bad henne ta bort smärtan istället.  Jag fick epidural. Allt medan jag vägrade titta på läkaren då han enligt mig hade ett irriterande tonläge (?). Epidrualen gjorde så att krystvärkarna avstannade och bebisMelker var fortfarande slö. Läkaren tog blodprov från hans huvud, då de inte var nöjda med hans puls.Var det någon i det rummet som var nöjd egentligen tänkte jag. Två timmar senare fick jag värkstimulerande dropp, då det gick för långsamt. Inte så konstigt efter epidural tänker jag i efterhand.Värkarna kom igång och bebisMelker skulle ut i världen.

Babben Larsson har en gång i ett utlåtande sagt att föda barn är som att "skita ut en soffgrupp". Jag skulle påstå att Babben haft enkla förlossningar. Hela ikeas soffavdelning eller tre rum och kök känns som en mer rimlig jämförelse. Där sitter det liksom, bebisens huvud, i minimal leveranskroppsdel. Det bränner, smärtar, trycker och svider. Men krysta nu och krysta inte nu och krysta nu då. Jag fattade ingenting. Jag visste fortfarande inte vad som höll på att hända (föda barn). Höjden av förnekelse eller rent utav jävligt korkad, jag vet inte. Jag vet dock att jag frågade barnmorskan var i förlossningsskedet jag var och menade på att det var uppenbart att jag inte kunde föda barn. Hon skrattade. Och ut kom han sen, som en raket. Efter det var allt självklart. Klart jag födde ett barn. Klart det är vad kvinnan är gjord för och klart det är mitt barn i min famn. Jag som aldrig trott på alla töntiga nyblivna mammor som beskrivit denna innerliga kärlek fick direkt medge mitt misstag. Mer kärlek finner man ingen annanstans än första mötet mellan en mamma och hennes barn. Där låg vi, i vår bubbla. I blod, annat oidentifierbart slemmigt & svett. Och det enda jag kände var att- på fullaste allvar- att detta med att föda barn måste jag göra igen!

 

 

Så alla ni gravida, ni som väntar och är rädda för vad som komma skall vill jag bara säga: kan jag, så kan du. Och barnet kommer ut, vare sig förlossningspersonalen eller du vill det eller ej. 

/ Karin Wikström

#happichallenge

Kommentarer :

#1: Anonym

Ååå Karin! Detta är du bara du. Inte nog med det så är du en jävla super kvinna.
Blir lite ledsen att min förlossning aldrig sattes igång av sig själv. Eller att jag fick föda från fiffi. Men blir så jävla pepp av din förlossning inför nästa gång. 😘 / sara

skriven
#2: Anonym

Ååå Karin! Detta är du bara du. Inte nog med det så är du en jävla super kvinna.
Blir lite ledsen att min förlossning aldrig sattes igång av sig själv. Eller att jag fick föda från fiffi. Men blir så jävla pepp av din förlossning inför nästa gång. 😘 / sara

Svar: Men din förlossning var minsann superkvinne-style! Min var ju trams i jämförelse!😂 & ja- nästa gång 👊🏼❤☺️
Karin Wikström

skriven
#3: Days by Johanna

Du skriver riktigt bra, med glimten i ögat. Skönt det gick bra i alla fall till slut! :)

Haha, rädda en mört är ju fint det med, även om jag satt här och fnissa. Lite kul! :)

Svar: Tack!! & detsamma fina du :) ja mörtarna ska vi va tacksamma över (antar jag?) haha!
Karin Wikström

skriven
#4: Vendela

Älskar ditt sätt att skriva! Supermysig blogg/ tvåbarnsmamma

Svar: tusen tack för din fina kommentar, kul att du läser! Kram
Karin Wikström

skriven
#5: Anonym

Underbart kul att läsa. Återigen levererar du på ett humoristiskt sätt och med glimten i ögat. Vill bara läsa mer! Tack!

Svar: åhh tusen tack! kul att du läser! Kram
Karin Wikström

skriven
#6: Days by Johanna

Ja såg du passade in i båda två grupperna. Välkommen :)

Svar: Ja tack ;-)
Karin Wikström

skriven
#7: Anonym

Precis som när jag ringde in " Du är inte där än" Nähee. Åkte iaf och liksom du öppen 4cm. 2 1/2 timme senare hade jag Emil på bröstet.
😅
Älskar hur du skriver ❣

Svar: Haha ja precis! Har någon någonsin ringt & fått till svar "jo det låter som det är på gång, kom genast" 🙈 känns inte så! Tack för dina ord & roligt att du läser <3 kram!
Karin Wikström

skriven

Kommentera inlägget här :