John Blunds snäva tidsschema & moppeTonys lycka

 
Som utlovat ska jag berätta för er hur natten gick! inte så spännande för gemene man kanske, att höra hur någon sov i 10 timmar i sträck utan uppvak. Men så blev det ju givetvis inte. Jag kunde strax efter blogginlägget publicerats konstatera att det finns en anledning att vårt takfönster på tredje våningen blev rödmarketat på besiktningen. Fönstret är orginal (alltså från 1924) och fyller sin funktion ungefär lika väl som man kan förvänta sig av en bit plastfolie använt för samma ändamål. Fönstret vätter dessutom ut mot vår trädgård, som i sin tur vätter ut mot en väg, där i sin tur MoppeTony bestämde sig för att testa sin senaste trimning av mopeden. En trimning som han för övrigt ska vara mycket nöjd med. 
 
Jag är känslig för ljud, temperatur, ljus, lukter och närhet i klibbig form när jag sover vilket gör förutsättningarna för sömn högst svårbemästrad. Har man inte sovit på nio månader tänker man dock att man som blivande djupsömnsutövare är ostoppbar...! Tony kan köra sina moppemil, fönstret kan vina,gnissla & ramla ner i ens huvud, det kan växa istappar på näsan för GUD MIN SKAPARE, DET SKA JU SOVAS! Och ungefär där gick hela alltet åt skogen. En tredje sak jag nämligen är känslig för när jag sover är min egen hjärna och min oförmåga att kontrollera densamma. Att VETA att du inte ska fara runt som en tättning varannan timme ger  känslor av lycka, som i sin tur ger årets adrenalinpåslag och så storslagna känslor att kroppen gör sig redo för ett triathlon, snarare än sömn. 
 
Jag låg och vände och vred på mig en stund och ju längre tiden gick desto piggare blev jag. Tack för mig gästrummet och på återseende! min snittslade bana kom dock väl till pass (inte för att jag tänkte sova på toaletten, men sovrummet ligger i samma riktning) då vi fortfande inte har en enda lampa på tredje våningen. 
 
Nere i sovrummet var jag såklart konferera denna uteblivna insomning med Said, som John Blund redan hade avverkat. Han såg frågande ut och undrade om det redan var morgon. Nej. Om det hade hänt något. Nej. Om jag inte skulle sova däruppe. Nej. Om jag ville klibbmysa. Nej.
 
 
 
 
 
Ikväll skippar jag kaffet och vräker i mig bubbdel istället. För att Melker såklart vaknade bara efter någon timme och jag då var allt annat än adrenalinfylld, för att jag är förkyld och enligt egen uträkning troligtvis kommer vara detta till 2025. Och givetvis- för att jag kan.
 
/ Karin "försöka duger" Wikstöm
 
 
 
 
 

Snitslad bana för mammablåsa & ett hörseltest

Ni vet när jag för ett tag sedan när jag ville åka på spa över natten & då möjligen lämna bort Melker för förtsta gången? Jag fegade ur & avbokade 🙄 Dock råkar det vara så att vi har hela tre våningar i vårt nya hus & inatt är det jag - som för första gången- checkat in på Retreat gästrum, våning tre. Här ligger jag och ska alltså enligt väl uppgjord plan inte störas (av bebis) på en hel natt. Jag har innan ankomst till retreat redan varit förbi Melkers rum två gånger men också dubbelkollat sambons hörsel genom diverse hörseltester såsom "hör du mig nu om jag står här & låter som en bebis" (han har fullgod hörsel i vaket tillstånd, fem av fem poäng). Jag har även förberett en snitslad bana från min temporära sovplats till närmaste toalett, om det skulle vara så att min mammablåsa & mammahjärna slår till vid samma tillfälle inatt vill jag inte vara den som kissar i garderoben. Laddaren är med. Mobilen är med. Melker är över nio månader! Dags för powersov! 

 

 

 

(Powersovning= en längre version av powernap som syftar till att ta igen 365 nätters sömn under en natt). 

 

 

 

Jag lovar att uppdatera er med resultat. 

 

 

 

/ Karin 

 

Varför Kalle Anka inte har byxor & vi sällan åker till Ystad

 
Idag när solen tittat fram bestämde vi oss för att ta en tur till Ystad. Man förstår verkligen inte hur enkelt det att att leva sådär i största allmänhet när man inte har barn. Då hade det väl sett ut ungefär såhär innan avfärd: vakna, byta om, sminka sig, ta en kaffe, gå ut till bilen, lämna uppfarten.
 
När man har barn däremot, speciellt om man har barn av den mer bestämda sorten, som absolut inte tänker göra någonting utanför sin bekvämlighetszon (en zon som är något begränsad) ser det istället ut ungefär såhär: vakna (för den som någonsin har somnat), klä på sig en tröja, mata barnet till försök att efterlikna ljud av ankommande flygplansshow, ta på sig en strumpa (man har alltså en klädsel likt Kalle Anka under större delen av alla dessa moment), byta blöja på barnet (samtidigt som man sjunger circle of life och agerar alla djur i lejonkungen för att förhindra att barnet nakenrymmer), ta på sig en strumpa till, dansa till babblarna och härmar rösten till doddo med allt annat än bravour, krypa runt soffbordet 28-34 varv (beroende på egen kapacitet), sätta på sig byxor, bli nerkräkt på grund av dans i för nära anslugning till mat, byta byxor, googla Ystad (man vill försäkra sig om att staden står kvar, så man inte utför alla dessa moment och sen kommer till en skylt "staden Ystad finns inte mer" det skulle ta knäcken), sminka ena ögat, leka tittut, dansa till snickeboa, bre ett smörgsrån, sätta upp håret, ta ut samma smörgåsrån ur barnets öra, packa väska, trösta barnet (och stoppa tillbaka smörgåsrånet i örat, det är visst där det ska bo) sminka andra ögat, bli nerkräkt (detta med dansandet alltså?) byta tröja, byta kläder på barnet (nu till stämman av "gubben i lådan med tillhörande atttribut), bära ut vagnen, bära ut väskor, bära ut barnet, lämna uppfarten, återvända till uppfarten, hämta nappen, trösta barnet, sjunga sånger, dansa sittdans, må illa, hämta vatten, lämna uppfarten, köra till Ystad.
 
Det finns säkert enklare sätt att göra en utflykt på, men inget som denna familjen bemästrat än. Tips såsom "kanske ni ska vara mer organiserade" undanbedes vänligt med bestämt! Ingekänningshistorier välkomnas. 
 
Väl i Ystad där solen inte sken på alla i stadens befolkning inte. En sur tant gjorde klart för oss att man INTE kan ställa barnvagnen utanaför toalettdörren. Stressmage månne? 
 
Nu- rödvin & första avsnittet på nya Skam! 
Trevlig Söndagslördag!
 
/ Karin Wikström