Carpe Diem?- det är ren jävla överlevnad.

 
I ett hus längst med vår gata finns ett uterum med skylten "life is not a destination, its a journey". Varje gång jag närmar mig uterummet tänker jag att jag inte ska titta in, att jag inte ska läsa skylten och varje gång är det precis det jag gör. Lite som att passera en trafikolycka, man vill inte titta- men ju mer blod desto mer glor man. Det är väl ett trevligt citat tänker ni, livet är resan inte målet. Ja det måhända! men är det något som stressar skiten ur fröken Wikström så är det just levnadsmåtto om att ta vara på dagen. Säg Carpe diem högt och du ser inte mig på en vecka (ångest och djupgående själanalys pågår).Idag passerade jag i vanlig ordning den vackra skylten. Gloendes in i grannarnas privata sfär läste jag meningen inte mindre än tre gånger. Lev ditt liv då för helvete Karin, gå inte här i dina fula gummistövlar och reta dig på att ena strumpan glidit ner under hälen, gå inte och vänta på bättre tider, NJUT av din tid här på jorden. Och du kan väl för helvete vara lite glad?! OCH RÄTTA TILL DIN STRUMPA!
 
Sen gör jag ingenting. Jo, jag ägnar mycket tid åt att tänka på hur tillvaron skulle kunna se ut, hur den ska se ut i morgon. I morgon när jag vaknar upp och är en mer ordentlig människa. En sådan vuxen människa som vet att ankelstrumpor inte hör hemma i gummistövlar. Och att gummistövlar är till för regniga dagar och inte lata mammor. En som inte behöver krypa in i påslakanet för att få täcket på plats, går vilse däri och får både andnöd och hjärtklappning. En vuxen kvinna som inte har en googlehistorik på över 7000 sökningar med meningar som "sekundär drunkning av duschstråle i ansiktet +ettåring" och "www.SEB/logga in"följt av mitt lösenord 4 ggr i rad. En människa som njuter av denna resa som livet sägs vara och inte bara väntar på ett bra tillfälle att glädjas. Men jag ska berätta för er, hur livet som föräldrer aldrig någonsin kommer bli som ni har tänkt. Eller ja, iallafall inte för mig.
 
Vision morgon: Vaknar av en jollrande ettåring och solens strålar. Tillsammans går vi ner på nedanvåningen, värmer lite välliing och sätter på en kopp kaffe. Myser tillsammans i soffan med våra morgondrycker och tar god tid på oss att vakna ordentligt. Jag bakar scones medan Melker leker med en träslev på golvet. Sen äter vi frukost, städar lite och byter om- redo för dagens alla äventyr. Huset doftar nybakat bröd. Underbara lördag!
 
Verklighet morgon: BRINNER DET? var ÄR JAG? VEM ÄR JAG? och vad FAN ÄR DET SOM LÅTER?! Förvirringen som råder är total tills jag inser att det är mitt barn som vill förtydliga sin existens (låt mig kort inflika att jag sovit mig igenom ett brandlarm och en utrymning av ett helt hotell... ett brandlarm har alltså ingenting mot Melkers decibell)  Sömndrucken bär jag honom ner för trappen, medan han slåss för sitt liv i oklart syfte. Sätter jag ner honom kastar han nämligen sig på golvet och vrålar om möjligt snäppet högre (precis som att han alltid sparar en oktav om det skulle behövas).  Blöjbytet blir en kamp för överlevnad  och inga tårar upphör fören melodin av "Daniel Tiger" ljuder från datorn. Jag går till köket för att blanda en flaska välling och ljudet av vällingskopan som möter pulvret (eller Melkers sjätte sinne) påminner honom om att han inte ätit på hela natten och troligtvis är lite döende nu. Han överger Daniel Tiger till förmån för köksgolvet, där han lägger sig och skriker tills vällingen är klar, långa minuter. Jag inser att vi inte har något bröd eller annat ätbart till frukost och tvingas därför baka scones. Helt mot min vilja och tydligen även mot min förmåga,då bröden blir platta hårda och med en kulör som gissningsvis inte är helt rätt. Vid frukosten bekräftar Melker mina tankar kring brödet och slänger ner allt på golvet med smörsidan ner. Jag orkar inte städa, för jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Huset luktar bränt bröd och gammal bajsblöja. Jag tänder ett doftljus, sätter Melker i knät, behåller våra pjamaser på- och tittar på pippi långstrump. Underbara lördag!
 
Vision dag: När huset är städat och tvätten vikt, tar vi på oss våra ytterkläder och promenerar in mot stan. Där besöker vi Melkers favorit lekplats och väskan är packad med både kaffe, vatten och mariekex. Vi gungar och bygger sandslott, gräver och upptäcker natur. Vi tar en liten fikapaus innan vi känner oss färdiga med lekplatsen och promenerar sedan hemmåt. Hemma vilar vi en stund innan vi börjar förbereda middagen. 
 
Verklighet dag: När doftljuset brunnit ner gör sig doften av bränt bröd sig påmind (bajsblöjan har jag faktiskt avlägsnat från bostaden). Jag gör ett försök att vika tvätten som stått i en ikeapåse och hånat mig för min lathet i ett dygn men ger upp lika snabbt igen efter att Melker påbörjat leken "vilket klädesplagg kan flyga längst". Jag bestämmer mig för att sätta på Melker hans overall (detta kräver överläggning & en mind-map med tänkbara konsekvenser för att komma till beslut) och försöker i min gladaste ton förmedla att vi ska gå ut! (kanske skulle jag värnat mer om min norska påbrå.. tänk er själva "ska vi gå ut" på skånska, ingen jäkel blir pepp). Melker hatar hur som helst både mig och sin overall i just den stunden och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att Said smygtränade honom i Judo. Troligtvis föder jag en platt bebis om ca 22 veckor. Svettiga och söndergråtna tar vi oss ut på stadens gator. Med oss har vi en tom termos (med tilltänkt innehåll kvar i kaffekokaren), en vattenflaska och några torra kex. Väl på lekplatsen upptäcker Melker natur, precis som visionen sa, dock upptäcker han den mest med hjälp av munnen vilket inte var en del av visionen. Efter att han mumsat i sig ett halvt kilo sand, 7 kastanjer, 3 pinnar och halva kragen på sin overall är han trött på lekplatsen. Vägen verkar vara roligare och resten av tiden spenderas med att förflytta Melker från gata till lekplats. Oktaven han sparat på kommer väl till anvädning. Kexen kan dra åt helvete. Han är mätt och belåten på sin sandlådemåltid. Jag är ärdig som människa och vi promenerar hem. Hemma tvångssöver jag honom under vilda protester. Sover man kan man ju faktiskt missa något ur livet, en tvättvikning till exempel. Jag bestämmer att vi ska köpa pizza. Jag förbereder kvällens middag genom att leta fram telefonummer till lämplig pizzeria.
 
Vision kväll:  God mat, film, målarbok.
 
Verklighet kväll: Pizzakant, blogg. Sova. 
 
 
Där den platta bebisen bor.
 
Nu ska jag övergå till punkt tre för kvällen- sova! Min vision för natten är sömn! Något säger mig dock att jag inte ska ta det för givet.
 
/ Karin Wikström
 
Glöm inte trycka på gilla knappen om ni gillar läsningen- så jag vet vad ni vill läsa!
& tack alla ni som lämnar kommentarer, både här, instagram och Facebook! Det är superkul att höra från er läsare!
 
 
 
 
 

Gravid småbarnsmamma- att framföra barnsång i en toastol.

 
Dagarna i den nya graviditeten rullar på, oroväckande fort. Det är just detaljen av att graviditet leder till ett barn som skrämmer mig lika mycket denna gången som föregående. Jag har inte den blekaste aning om hur jag ska klara att ta hand om Melker OCH en bebis? Samtidigt. Speciellt inte eftersom utmaningarna med att vara gravid och ta hand om Melker kan anses vara tillräckligt. 
 
En lista följer av upplevelser som småbarnsmorsa och gravid:
 
1. I början av graviditeten kräkte jag en del. Det är inte så att en ettåring tar hänsyn till sin mammas allmänna mående- det ska ingen tro. Jag har därför legat med huvudet i en toalettstol och kräkt medan jag samtidigt framfört tonerna av "här kommer pippi låånngstrump..tjolaheeej...tjolahopp.." och uppmanat ettåring till dans istället för toalettborstförtäring.
2. Jag har gått långt från kostcirkeln och livsmedellsverkets alla rekommendationer. Det är lätt (hör på mig här nu, som påstår att ni andra har det lätt) som en icke-gravid att se fördelar med att servera grillad kyckling, äggröra och köttbullar. Som gravid är det inte lika självklart. Om du inte vill återgå till insidan av toalettstolen och "här kommer Pippi långstrump" vill säga. Att kräkminimera vardagen innebär indragning av vissa livsmedel under en period. Mitt barn har alltså blivit deltidsvegan vilket har haft varierande konsekvenser. En konsekvens är att vi numera ser glass, digestivekex och vitt bröd som en tillgång i skafferiet, snarare än ett samhällshot. Vi äter det som passar när det passar & tonerna av pippi skrålar vi kräkfritt fram utom räckhåll för toaborse eller WC-rent.
3. Tröttheten. Som gravid utan ett ettåring kan du -enkelt- lägga dig ner och vila när tröttheten faller på. Men i enlighet med punkt nummer ett är din trötthet alltså inget som bekommer ett barn. Därför har evolutionen så fiffigt sett till att du som gravid kan somnar VARSOMHELST så fort ditt barn inte är i närheten (annars hade generation på generation dött ut av att morsorna somnat ifrån alla mammaförpliktelser). Jag har därför sovit igen saknad sovtid på allmänna platser såsom: frisörstol, väntrum, parkbänk och diverse allmänna transportmedel. Det är ingen finsömn, den man ser på film, där ögonen sluts och andningen är ljudlös. Den kvinnliga törnrosa sömnen existerar inte. Detta är en fulsömn med öppen mun, dreggel på hakan och spastiska dödsryck i det allmänna utrymmet. 
4. Detta är väl ingen utmaning specfikt för när man är gravid och har barn, utan en generell utmaning som gravid. Jag går just nu och ser ut som Ann-Louise från den lokala åretruntcampingen (no effense Lollo, jag vet att jag är ute på kränknings linan och balanserar). Alla tröjor är gränsfall till för korta och byxorna går endast att knäppa innan frukost. Detta gör att jag på morgonen ser ut som en helt normalt fungerande människa men framåt lunch har ett decimeterlångt glapp mellan byxlinning och tröjkant. Håret blir smutsigt innan jag hunnit torka det efter tvätt och min hy ser ut som jag återgått till puberteten. Lägg på tröttheten (se punkt tre) och känsla bakfull (punkt ett) och vips, du har varken anseende eller utseende i behåll.
 
Jag vill understryka att vara gravid självklart är en gåva och jag är åter igen tacksam att vi kan få barn. Min tacksamhet kan dock omöjligt sträcka sig längre än att jag blir glad av tanken på både fertilitet graviditet och bebis. Upplevelse gravid, med allt därtill är dock inget jag kommer specifikt tacka för. Däremot den elektroniska utvecklingen i allmänhet och barnprogram i synnerhet får idag mitt tack. Tillsammans med glass, lergigan & mjuka soffor i väntrum fixar vi detta!
 
 
 
 / Karin "campinglollo" Wikström
 
PS. TUSEN TACK för alla gratulationer och fina kommentarer på förra inlägget! Ni gör mig gladare än ni tror! (min bittra framtoning kan förklä vilken glädje som helst)
 
 
& glöm inte klicka på hjärtat om ni gillar läsningen!
 
 
 
 

Jungfru Maria & kräkningarna - att ställa in sitt bröllop.

 
2017-08-05
Tam-tam -tataaaaaa! skulle ljuda över hela den Trelleborgska bygden när Karin Wikström svepte fram i sin vita (en av sina vita, råkade givetvis köpa två) spetsklänning i familjens prunkande augusti trädgård. Vigselförrättaren skulle framföra några väl valda ord (finns generöst nog versionen att välja mellan) under sensommarens varma strålar; om livet och kärleken. En vän skulle sjunga några sånger, en annan stackars vän läsa en dikt och Karin själv skulle stamma fram något ohörbart i ren nervositet (och därmed råka gifta sig med fel namn/man). Sen skulle dem bli just man och fru. Herr och Fru skulle sedan äta gott och festa loss med de 60 inbjudna gästerna fram till nattamaten serverades och ingen längre vill kännas vid sitt släktträd. 
 
Men så blev det inte. 170805 åt vi hämtmat. Iklädda mjukisbyxor. I en tillflyktsort långt ifrån bröllopsrelaterade överraskningar och vigselförrättaren som vi såklart glömde att avboka (vi vet fortfarande inte om hen kanske spontantvigde någon annan i vår trädgård den dagen då vi inte blivit varken debiterade ,utskällda eller hotade). Något bröllop blev det inte detta året, inte för oss iallafall.
 
Sju veckor tidigare
När jag kom ut från toaletten den morgonen gjorde jag det med ett försök till att bemästra attityd bestämdhet. Lite som att "kan jag inte äga min egen kropp ska jag iallafall äga mitt vardagsrum". Dock lurade jag varken Said, Melker eller för den delen vardagsrummet, då jag ganska snart bröt ihop i ett fulgråt utan dess like. Jag ägde faktiskt inte ens kudden jag försökte kväva mig i, då den släppte in syre så att önskvärt avtuppande och död snopet uteblev. Said satt på golvet och bredvid satt Melker. Båda tittade på mig förvånat. 
-Kanske är det fel på testet, kanske ska jag köpa ett nytt...? jag åker och köper ett till! sa Said i en överdrivet mjuk (rädd?) ton
-(med huvudet inne i kudden) Jag känner väl min kropp och TITTA SJÄLV på testet, jag är JÄTTEGRAVID!
 
Testet ja. Graviditetstestet som jag några sekunder tidigare spatserat ut ur badrummet med, likt en monark, och slängt framför Said hade gått honom förbi. Hans fokus hade väl troligtvis legat på att överblicka utvecklingen mellan mina luftvägar och vår prydnadskudde. Melker däremot, brydde sig inte nämnvärt om sin mammas syretillförsel och när nu övriga fyra ögon i vardagsrummet sökte efter testet visade det sig att det iallafall inte gått Melker förbi. Med testet i högsta hugg sprang han runt i huset och viftade med den lilla uppfinningen som genom ett litet litet streck berättar det som förändrar ens liv totalt.
-Nej Melker, ge mamma pinnen Melker, NEJ Melker, det är mammas! Inte i munnen! MELKER! SLÄPP!
 
Var det såhär roligt att få ett syskon kunde Melker tänka sig att få tio till. Aldrig har mamma visat så många känslor på så kort tid (och för er som inte är så insatta i graviditetstests industrin så är alltså ett test förslutet och utgör därmed störst hot för föräldrarnas värdighet om det lämnar toalett eller papperskorg). Så ni som sitter med telefonen redo att ringa socialtjänsten kan spara era samtalsminuter! Barnet är i i säkerhet. Både psykiskt och bakteriellt.
 
Så med ett hormonsprängt huvud som besökte insidan av toalettstolen orimligt många gånger per 24 timmar tog vi beslutet- att meddela alla gäster, catering, lokaluthyrare, makeupartist, biluthyrning och fotograf att bröllopet var inställt. Ja vigselförrättaren skulle också stått med på den listan, men hellre en vigselförättare i den tomma  trädgården än 60 döda kycklingar på ett odukat bord- som man brukar säga.
 
 Idag
Idag är vi i vecka 14 (fjärde månaden för er som inte sysslar med veckor) och fick se Melkers syskon för första gången under ett KUB-ultaljud! Ultraljud är magiska. Allt var väl med den lilla krabaten och vi fick ett beräknat förlossningsdatum 23 februari.  
 
Även om jag fortfarande inte vet hur det ska gå till. Hur jag gick från misslyckad Fiskansvarig på polismyndigheten Skåne (det är helt sant, det titeln har jag haft) med plastsblommor och ett osunt förhållande till redbull-vodka till en blivande tvåbarnsmamma. Jag kan än idag förundras över att jag fortfararnde inte har glömt Melker i skoaffären eller över faktumet att jag allt som oftast håller han både mätt nöjd och halvglad. Jag har dock slutat fulgråta och är tacksam över det lilla livet i min mage. Jag är såklart glad över att vi har så lätt att bli gravida, även om jag kan tycka att det finns andra människor jag hade velat dela kroppsliga likheter med än just Jungfru Maria.
 
Ja jag vet att ultaljudsbilder för andra är ungefär lika intressant som att se en röntgenbild av någons lunga. Men jag piffade iallafall till bilden med bebisens första nalle! Som givetvis är roligare!
 
Så ni som har undrat över både min frånvaro ch kanske även var detta bröllopet blev av har nu fått svar! Jag har mest skällt på Said, kräkts och ätit. Ibland samtidigt, helt enligt alla graviditetföreskrifter.
 
Vi hörs snart igen, då ska jag berätta ett & annat om att vara gravid och mamma samtidigt, för det mina vänner- det är speciellt. Tills dess, må väl & använd inte Natural Cycles som preventivmedel. 
 
/ Karin Wikström
 
Glöm inte att trycka på hjärtat om ni gillar inlägget!