Stövelkvalitet & döden på bryggan- att anordna #höstmys!

 
Ja, detta med att blogg.se uppmanar oss bloggare att skriva inlägg under hashtag #höstmys, det tycker jag är en väldigt trevlig idé! att sprida inspiration i form av bilder och texter på en årstid som många förknippar med minskad livslust och mörker- och visst hade jag velat bidra till lite höstpositivism- om det inte vore för att jag är så fruktansvärt dålig på att just höstmysa. 
 
Ni som följt bloggen ett tag tänker säkert nu "nähä, hon är inte bra på hösten heller" med tanke på min totalt oinspirerande sommar, Och nej det har ni rätt i! inte hösten heller, däremot är jag väldigt bra på alla årstiders övergång till nästa. Ibland så bra att man skulle kunna tro att det var jag som fick betalt för sändningen av nästa årstid- men sanningen är helt enkelt den att jag är bra på att tänka på hur bra saker SKA bli. Och sen blir det som ni vet sällan just så.
 
Min inställning till hösten ändrades för sisådär 5-6 år sedan. Det var i samband med att jag fått en systemkamera som jag i gluggen av sommar och höst bestämde mig för att applicera lite av min årstidsbytesoptimism även på den mest skavande övergång året har. Jag köpte svindyra gummistövlar (Hunter, för er som kan något om stövelpriser och galonkvaltét). En muggtermos som kunde brukas med för allmänheten okänt innehåll (jag ville på den tiden gärna att folk skulle tro att jag föredrog kaffe vilket gör termosen till ett utmärkt drickdon för anonym dricka, såsom oboy). Hunden hade jag redan, vilket kan anses som tur, då det kan tyckas vara lite överdrivet att köpa en hund bara för att reparera skadan av en ny årstid. 
 
Så ut i naturen stövlade jag med systemkameran i högsta hugg, termosen och hunden lika redo. Jag minns att min vision för dagen var att fotografera igenbommade sommarstugor och övergivna trädgårdsgrillar. Jag vet också, fast den lärdomen kom lite sådär i efterhand, att beträda folks privata bryggor i jakten på ett fint fotografi inte bara är omoralistkt- utan även på höstens kant förbannat halt. Jag själv kan inte mycket om galon eller stövelindustrin men jag vet att stöveltramp på en hal brygga leder till diverse oönskade akrobatiska övningar såsom split eller spagat.. eller vad det nu kan tänkas heta när benen går isär på tok för mycket. Hunden min blev överlycklig  över mitt fall och var antingen för dum eller för smart för att visa en tillstymmelse till oro över sin mattes onaturliga kroppställning. Istället trodde hon att jag hade hittat på någon helt ny höstlek (vi var ju inte så vana vid hösten som sagt) och visade sin stora glädje och engagemang genom att genast kura ihop sig till formen av en köttbulle och glädjerusa rakt in i ett berg av sommargästernas sopor, innehållandes en krossad spegel. Där sprang hon runt några varv medan jag låg kvar på bryggan i fortsatta funceringar kring vilket ben som egenligen hörde till vilken höft- helt oförmögen att stoppa henne. Besegrade av hösten tog vi oss hem, hunden halt på tre av fyra ben tack vare spegelskärvor. Jag halt från topp till tå tack vare torrdyk. Som tur är tog jag några bilder innan själva traumat utspelade sig och kunde likt medelsvensken lägga upp en #höstmys bild på Facebook och lura min omvärld att jtro att jag var precis lika kababel att vara självständig i naturen som alla andra. 
 
Bilden har tog har jag döpt till "död på okänd mans brygga".
 
Jag har avancerat med åren. Jag blir inte längre per automatik svårt skadad under hösten. Jag välkomnar den varje år, med min sedvanliga årstidsbytesglädje! och dessutom njuter jag periodvis under hela årstidens gång. Dock har jag fortfarande svårt att få till det helt smärtfria supermyset, trots att jag tänder ljus och aktar mig för både gummistövlar och bryggor. Vad jag inte klarar att akta mig frånpå hösten är hela södra sveriges virusbank. Både jag och Melker har inlett denna höst med förkylngar, hosta och feber och har givetvis hela tiden lyckats avlösa varandra när den andre börjat bli frisk. Ska man då ovanpå detta fixa #höstmys gör man det bäst inomhus, Tänd ett ljus och baka något trevligt som du sedan kan ta bild på. Själv bakade jag tekakor som blev i två vitt skilda kulörer. Said blev först lite imponerad och undrade om jag smaksatt dem olika, när jag fick förklara att det som skiljde dem åt var gräddningstiden då hans febriga son krävde olika mått uppmärksamet vid de olika plåtarnas ugnsvistelse. 
 
Så ja, höstmys har vi-men det bedrivs kanske inte riktigt i samma form som i resterande Sverige. Nu till exempel har vi mys i form av en feberhög Melker och jag. Nyss mös vi nere på golvet, i grodställning, vaggandes i önskvärd takt då vi letade efter nappen han avfärdat med bestämdhet för att sedan snabbt ändra inställning till.
 
Ja nog myser vi allt! i en svetthög som påminner om sommaren & i en ångest helt värdig hösten. Men, jag gillar det ändå på mitt eget vis. Sålänge jag slipper försöka imponera.
 
/ Karin Wikström
 
 PS. Ni vet, klicka gilla på hjärtat om ni gillar och det där! <3
 

Anna Lindmarker berättar: #sanningen om att semestra med barn.

 
Nu har vi landat i Sverige igen, efter en veckas semester på Kreta. En underbar vecka, givetvis- med allt från tårtbufféer till ljumna sommarkvällar och brunbrända näsor. Men också en vecka med samma tårtbuffé upp och ned på grekiskt klinkergolv, 19 myggben på ett hårigt mansben och en ettåring som önskat nya föräldrar, gälar och annan vattentemperatur (mer specifikt 37 grader). 
 
Att resa med ett barn (samt gravid) har gett ett helt nytt perspektiv på ordet semester. Även om jag i mitt stilla sinne förstod att det inte skulle röra sig om att sträckläsa romaner vid poolen med paraplydrink, så kunde jag aldrig föreställa mig vad det egentligen skulle komma att innebära. Jag har därför valt att presentera en lista på saker som är bra att ha i åtanke inför första resan med barn! Det som ingen har berättat om, det som inte syns på instagrambilden tagen på lyckliga familjen i motljus. Bortom filtret, bortom #resamedbästafamiljen, bortom saltruffsigt hår, glass och semesterleenden- kan en resa också innebära det här:
 
  • Anna Lindmarker är nyhetsankaret på TV4 som ständigt läser upp en resume över all död och olyckor som drabbar min vardag. Hon har ett eget två rum och kök i mitt huvud och sitter alltid beredd att sammanfatta mina kriser. Flygfärden till Kreta gjorde sig ingen skillnad. När vi lyfte från kastrup, såg jag i vanlig ordning mitt liv passera i revy. Jag gick i tanken igenom mitt hus rum för rum för att lista de saker som skulle hittas av anhöriga när min död bekräftats och bouppdelning gått av stapeln. Pappa skulle få en mindre infarkt av mina dammiga hörn och ovikta kläder i garderoben, i övrigt hade jag som alltid "dödsäkrat" huset inför resan. Inga smutsiga underkläder, inga pinsamma egenskrivna dikter eller inkassofakturor, rentvättade sängkläder och utrensad kyl. Redo för farväl. En bit in i flygturen brukar jag dock lugna mig lite och inse att jag troligvits kommer att överleva - och så även denna gång- tills Anna Lindmarker håller nyhetssändning. Kort efter start berättar nämlingen kapten att något är fel på planet (ett uttryck jag tycker bör undvikas in i det sista) och att vi är påväg ner för landning. Han förbereder oss även på att säkerhetspersonal och brandbilar kommer möta upp oss vid landning och att det är viktigt att vi är lugna och sitter kvar på våra platser. Anna Lindmarker läser: 27 vuxna och 13 barn har idag omkommit extra mycket på Kastrups flygplats. Det var under tidig morgon ett SAS plan Boeing 737-600 lyfte från Kastrup på väg ner mot den Grekiska ön Kreta. Flygtornet fick strax efter start information från flygkapten att planet tappat alla sina viktiga delar och därför behövde nödlanda omgående. Vad som hände sedan står ännu oklart men vi kan bekräfta att Karin Wikstöm hur som helst väldigt död. Vi återkommer med mer information om händelsen i våra sena nyheter kl 22.00. Detta i sig kanskse inte är något unikt för resande med barn om det inte vore för den saken att man begränsas otroligt mycket i att få utlopp för sina egna rädslor eller akuta testamente. Har man ett bebisbarn med sig som verkar ha uppfattat budskapet och gör allt för att komma loss och ta sig till närmaste nödutgång/ alternativt ta över flygplanet så får man låta sina egna behov gå i andra hand (behov som att gå in i sig själv och nynna dödsmarchen) Man får trösta, vagga, hålla fast, mata, skämmas (inför resterande passagerare som inte heller får en lugn stund att ta farväl) och brottas. Ovanpå det ska du gärna få in lite koksalt i bebisbarnets näsa, leta upp nappen som kastats i okänd riktning, ha koll på flytvästar, handbaggage, och öppnade läskburkar som skvalpar över din stolsgranne. Och glöm för allt i världen inte att be om ursäkt till andra passagerare, kallprata om hur typiskt det är att behöva landa igen, att man dock är glad att säkerheten är hög samt förklara att ens man inte är inblandad trots han har världens terrorskägg. Väl landade och överlevda ska du bara byta plan, bajsblöja, vänta ny flygtid och få övertrötta bebisbarnet att vara åtminsonde halvnöjd i ytterligare 3-4 timmar. Semester.
  • Ett bebisbarn (alltså det man kan kan kalla ett barn som inte är bebis nog att ligga i en vagn och gilla livet men inte heller är barn nog att kunna prata eller förstå hur man beter sig någorlunda civiliserat) bryr sig inte om vita dukar och kristallglas. För att underlätta för oss själva (trodde vi) hade vi bokat ett lite finare hotell med all inclusive. Detta innebar fruskostbuffé, lunchbuffé och middagsbuffé i en sal med linnedukar, kristallkronor och klassisk musik (vi tror det var klassisk musik, då varken vi eller någon annan i byggnaden kunde höra musiken under våra besök). Sedan Melker började äta mat har vi låtit honom äta maten mestadels själv. Han har fått kladda och undersöka bäst han vill. Detta resulterade dagligen i minst sju omsorgsfullt tillagade maträtter på restaurangens golv, 38 fläckar i olika kulörer på vit linneduk (en linneduk som vid ett tillfälle klarade sig helt fläckfritt, detta då Melker bestämde sig för att dra ner duk med tillhörande dukning på golvet), ekande "ska ni ta död på mig skrik" som resultat av att vi försökte rädda duken och hjälpa Melker att få in maten i munnen istället för i öra/golv/inredning/duk och nappkastning på gäster och personal. Vi själva utvecklade metoder för hetsätining av högsta och snabbaste slag- allt för att minimera resturangtid. En återkommande metod var för exempel att äta förrätt middag och efterrätt på samma gång, skölja ner med lite dricka och sen nöja sig av tanken att man ätit trerätters snarare än upplevelsen. Mättnaden infann ju sig. Semester.
  • Jag har haft en, vad som visat sig, väldigt skev bild av barns iställning till att bada. Inte för att Melker inte älskar att bada- det gör han- men vattnet måste hålla 37 grader och badplatsen måste vara ett badkar. De 5 olika poolerna eller det turkosa grekiska havsvattnet var inget som passade den lille konungen. Den dagliga utmaningen att kränga på Melker badbyxa, UV-dräkt och strandskor (liknelse:försök klä på en skadeskjuten iller en kroppsstrumpa lösspringande i en biltvätt) för att sedan mötas av hans besvikna illtjut när tårna nuddade vattnet. Tvångsdoppa (ja, ring soc) barnet, upp på land igen, av med samma klädkombination (fast en blöt och något mer trög sådan) för att barnet sedan ska nakenrymma och kissa i din sko. Självklart ska du sedan, god föräldrer som du är, möta ditt barns vilja och behov! Du spenderar därför resten av dagen på hotellrummet, i badkaret, i 37 gradit vatten och badbubblor, tills ni båda har årets russinhud istället för årets solbärnna. Semester.
 
      
 
Anna Lindmarker berättar: En gravid småbarnsmamma skrevs idag in på psykiatriska avdelningen 102, i Lund. Mamman hade besökt den grekiska ön Kreta och under tiden för sin semester insjuknat vad som beskrivs av anhöiga som abrupt. Kvinnans man har i en intervju med TV4  berättat att han inte sett några tydliga tecken men att han nu i efterhand förstått att kvinnan mått dåligt en tid. Signaler som att han funnit hennes tandborste i diskstället och hennes kaffekopp i byrolådan har i efterhand kunnat ses som alarmerande. Läkare på mottagningen vill inte lämna några närmare kommentarer, men tror att reaktionen kan bottna i kvinnans skeva förväntningar på sin semester. Läkaren säger att det inte är helt ovanligt att föräldrar lägger upp bilder på instagram och facebook med hashtag som #lycka, fast ingen egentligen vet att föräldrern på bilden har kiss i sin sko. Detta kan orsaka stora problem för den som inte förstår att verkligheten är annorlunda. Med detta inslag tackar vi för oss! Vi på TV4 önskar er en trevlig kväll.
Anna Lindmarker.
 
 
 
/ Karin Wikström
 
 
Glöm inte klicka gilla, om du gillar inlägget! Så jag vet vad ni gillar att läsa! <<3
 

Carpe Diem?- det är ren jävla överlevnad.

 
I ett hus längst med vår gata finns ett uterum med skylten "life is not a destination, its a journey". Varje gång jag närmar mig uterummet tänker jag att jag inte ska titta in, att jag inte ska läsa skylten och varje gång är det precis det jag gör. Lite som att passera en trafikolycka, man vill inte titta- men ju mer blod desto mer glor man. Det är väl ett trevligt citat tänker ni, livet är resan inte målet. Ja det måhända! men är det något som stressar skiten ur fröken Wikström så är det just levnadsmåtto om att ta vara på dagen. Säg Carpe diem högt och du ser inte mig på en vecka (ångest och djupgående själanalys pågår).Idag passerade jag i vanlig ordning den vackra skylten. Gloendes in i grannarnas privata sfär läste jag meningen inte mindre än tre gånger. Lev ditt liv då för helvete Karin, gå inte här i dina fula gummistövlar och reta dig på att ena strumpan glidit ner under hälen, gå inte och vänta på bättre tider, NJUT av din tid här på jorden. Och du kan väl för helvete vara lite glad?! OCH RÄTTA TILL DIN STRUMPA!
 
Sen gör jag ingenting. Jo, jag ägnar mycket tid åt att tänka på hur tillvaron skulle kunna se ut, hur den ska se ut i morgon. I morgon när jag vaknar upp och är en mer ordentlig människa. En sådan vuxen människa som vet att ankelstrumpor inte hör hemma i gummistövlar. Och att gummistövlar är till för regniga dagar och inte lata mammor. En som inte behöver krypa in i påslakanet för att få täcket på plats, går vilse däri och får både andnöd och hjärtklappning. En vuxen kvinna som inte har en googlehistorik på över 7000 sökningar med meningar som "sekundär drunkning av duschstråle i ansiktet +ettåring" och "www.SEB/logga in"följt av mitt lösenord 4 ggr i rad. En människa som njuter av denna resa som livet sägs vara och inte bara väntar på ett bra tillfälle att glädjas. Men jag ska berätta för er, hur livet som föräldrer aldrig någonsin kommer bli som ni har tänkt. Eller ja, iallafall inte för mig.
 
Vision morgon: Vaknar av en jollrande ettåring och solens strålar. Tillsammans går vi ner på nedanvåningen, värmer lite välliing och sätter på en kopp kaffe. Myser tillsammans i soffan med våra morgondrycker och tar god tid på oss att vakna ordentligt. Jag bakar scones medan Melker leker med en träslev på golvet. Sen äter vi frukost, städar lite och byter om- redo för dagens alla äventyr. Huset doftar nybakat bröd. Underbara lördag!
 
Verklighet morgon: BRINNER DET? var ÄR JAG? VEM ÄR JAG? och vad FAN ÄR DET SOM LÅTER?! Förvirringen som råder är total tills jag inser att det är mitt barn som vill förtydliga sin existens (låt mig kort inflika att jag sovit mig igenom ett brandlarm och en utrymning av ett helt hotell... ett brandlarm har alltså ingenting mot Melkers decibell)  Sömndrucken bär jag honom ner för trappen, medan han slåss för sitt liv i oklart syfte. Sätter jag ner honom kastar han nämligen sig på golvet och vrålar om möjligt snäppet högre (precis som att han alltid sparar en oktav om det skulle behövas).  Blöjbytet blir en kamp för överlevnad  och inga tårar upphör fören melodin av "Daniel Tiger" ljuder från datorn. Jag går till köket för att blanda en flaska välling och ljudet av vällingskopan som möter pulvret (eller Melkers sjätte sinne) påminner honom om att han inte ätit på hela natten och troligtvis är lite döende nu. Han överger Daniel Tiger till förmån för köksgolvet, där han lägger sig och skriker tills vällingen är klar, långa minuter. Jag inser att vi inte har något bröd eller annat ätbart till frukost och tvingas därför baka scones. Helt mot min vilja och tydligen även mot min förmåga,då bröden blir platta hårda och med en kulör som gissningsvis inte är helt rätt. Vid frukosten bekräftar Melker mina tankar kring brödet och slänger ner allt på golvet med smörsidan ner. Jag orkar inte städa, för jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Huset luktar bränt bröd och gammal bajsblöja. Jag tänder ett doftljus, sätter Melker i knät, behåller våra pjamaser på- och tittar på pippi långstrump. Underbara lördag!
 
Vision dag: När huset är städat och tvätten vikt, tar vi på oss våra ytterkläder och promenerar in mot stan. Där besöker vi Melkers favorit lekplats och väskan är packad med både kaffe, vatten och mariekex. Vi gungar och bygger sandslott, gräver och upptäcker natur. Vi tar en liten fikapaus innan vi känner oss färdiga med lekplatsen och promenerar sedan hemmåt. Hemma vilar vi en stund innan vi börjar förbereda middagen. 
 
Verklighet dag: När doftljuset brunnit ner gör sig doften av bränt bröd sig påmind (bajsblöjan har jag faktiskt avlägsnat från bostaden). Jag gör ett försök att vika tvätten som stått i en ikeapåse och hånat mig för min lathet i ett dygn men ger upp lika snabbt igen efter att Melker påbörjat leken "vilket klädesplagg kan flyga längst". Jag bestämmer mig för att sätta på Melker hans overall (detta kräver överläggning & en mind-map med tänkbara konsekvenser för att komma till beslut) och försöker i min gladaste ton förmedla att vi ska gå ut! (kanske skulle jag värnat mer om min norska påbrå.. tänk er själva "ska vi gå ut" på skånska, ingen jäkel blir pepp). Melker hatar hur som helst både mig och sin overall i just den stunden och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att Said smygtränade honom i Judo. Troligtvis föder jag en platt bebis om ca 22 veckor. Svettiga och söndergråtna tar vi oss ut på stadens gator. Med oss har vi en tom termos (med tilltänkt innehåll kvar i kaffekokaren), en vattenflaska och några torra kex. Väl på lekplatsen upptäcker Melker natur, precis som visionen sa, dock upptäcker han den mest med hjälp av munnen vilket inte var en del av visionen. Efter att han mumsat i sig ett halvt kilo sand, 7 kastanjer, 3 pinnar och halva kragen på sin overall är han trött på lekplatsen. Vägen verkar vara roligare och resten av tiden spenderas med att förflytta Melker från gata till lekplats. Oktaven han sparat på kommer väl till anvädning. Kexen kan dra åt helvete. Han är mätt och belåten på sin sandlådemåltid. Jag är ärdig som människa och vi promenerar hem. Hemma tvångssöver jag honom under vilda protester. Sover man kan man ju faktiskt missa något ur livet, en tvättvikning till exempel. Jag bestämmer att vi ska köpa pizza. Jag förbereder kvällens middag genom att leta fram telefonummer till lämplig pizzeria.
 
Vision kväll:  God mat, film, målarbok.
 
Verklighet kväll: Pizzakant, blogg. Sova. 
 
 
Där den platta bebisen bor.
 
Nu ska jag övergå till punkt tre för kvällen- sova! Min vision för natten är sömn! Något säger mig dock att jag inte ska ta det för givet.
 
/ Karin Wikström
 
Glöm inte trycka på gilla knappen om ni gillar läsningen- så jag vet vad ni vill läsa!
& tack alla ni som lämnar kommentarer, både här, instagram och Facebook! Det är superkul att höra från er läsare!